Till min vän N.
Nu kan ni ana en Sofia-trend här på bloggen, men det fokuset lägger vi åt sidan för en liten stund.
Igår var det begravning för en av mina allra finaste vänners pappa.
Det är så obeskrivligt, smärtfyllt och fruktansvärt på alla möjliga sätt.
För henne då det var hennes pappa.
För mig, för att jag ingenting kan göra.
Jag och min klasskompis Anton spelade in en låt då jag ännu en gång inte kunde medverka på begravning, som en liten påminnelse att dom fanns i mina tankar, hela dagen. Och, nu skulle man vilja avsluta med någonting som att allting blir bättre eller att det finns ljus även om man inte ser det. Det tänker jag dock inte göra, för det ger liksom ingenting.
Hoppas att de där ängarna är saliga och fina där du går, Bosse. Och du - Oroa dig inte. Albertina lever vidare.
Nu sitter jag här och gråter! Din röst berör verkligen! Sjöng den här på min mormors begravning och det är något med denna låt som tröstar så oerhört mycket. Och killens gitarrspel, snyggt!