Framtid.

 
Från tråkig start på året till rivstart. Det känns verkligen att våren är igång och med det sagt känns det som att sommaren lika gärna kunde komma imorgon. Man vet med sig att vårterminen är en spurtare som är över innan man hinner blinka, så därför ska jag försöka att verkligen vara i nuet den här våren och ta till mig allt som jag kan bli bättre, starkare och självsäkrare på. Just nu känner jag att största delen av dagen går åt att tänka på framtiden, för det är ju faktiskt dags att fundera på den och vilken väg man vill ta. Om det bara vore för min egen del hade det kanske varit något mer lugnare, men när jag och Andreas ska försöka klaffa en utbildning och en AT-plats (han tar ju examen till sommaren!) så blir läget lite mer osäkert. Jag drömmer gärna och mycket, så just nu måste allt jag gör den här våren ha en tydlig riktning för målet jag så småningom ska landa på. Klurigt det där.

I övrigt tuffar skolan på som bara den. Vi har slagit på stora trumman och fått arra tusen-tonartersjazz samt börjat planera inför vårturnén. Det jag ser mest fram emot är turnéns slutstation Göteborg där min klasskompis Victor ska ha sin projektkonsert -- På Jazzhuset! Så himla fett! Jag ska också försöka att få så mycket fritid som möjligt när vi är där så att jag hinner träffa lite vänner och bara vandra runt på mina drömmars stads gator. Tänk om Göteborg inte låg så långt bort från hemma, jag skulle inte ens tveka.
 
Det här inlägget skulle handla om drömmar, men orken tog slut när jag började tänka på dom. Nu kör vi bara, också håller vi tummarna för att allt hårt arbete ska resultera i en stor kaka med mycket choklad.

NUS.

 
Jamen hörrni, då har jag provat på en erfarenhet jag tidigare aldrig erfarat: Jag har legat inne på sjukhus. Som många av er vet så har ju jag haft problem med min mage sedan jag var liten. Ingen vet vad det är, men det man vet är att jag har överkänsliga tarmar och som reaktion på saker krampar den gärna ihop sig. Förra veckan högg det till i magen och jag trodde att det var mina vanliga magbesvär, men när det gått en dag och smärtan bara blir värre så lyckades Andreas övertala mig att vi skulle åka till primärjouren. Från Vårdcentral blev jag skickad på akuten och på akuten blev jag skickad till kirurgen. Man trodde att det var min blindtarm som spökade och min prover visade att jag hade en pågående infektion i kroppen. Planen var operation, men på grund av full rulle på NUS så sköts det upp. Tur var väl det, för eftersom att dagarna gick mådde jag bättre och proverna gick åt rätt håll.
Efter att ha åkt in och ut under helgen är jag idag äntligen utskriven och proverna säger att min kropp mår bra. Man vet inte vad det var som hände riktigt, men det är ju egentligen oväsentligt eftersom att allt gått åt rätt håll. Däremot var det så fruktansvärt sorgligt att det blev såhär just den här veckan då min mammas 50-årskalas ägde rum i lördags. Jag trodde att jag skulle gråta ögonen ur mig när jag förstod att jag inte skulle kunna åka och jag var så himla arg på Andreas som inte lät mig fara (tur var väl det eftersom att jag var tvungen att åka in lördagnatt igen). Jag har dock hört att kalaset var en riktig succé och att mamma var jättenöjd, och det var väl ändå huvud saken!
 
 
Annars, som sjukhusdebutant kan jag konstatera följade saker:
- Det är verkligen asjobbigt att sova med dropp i armen. På riktigt, asjobbigt. Jag tänkte att det måste finnas något knep för hur man ska göra det så smidigt som möjligt, men jag lyckades inte knäcka nöten.
- Kanske världens bästa knep för viktminskning: Åk in på NUS och låtsas att din blindtarm måste ut så att du planeras för operation. Du får inte äta, och har du tur -- som jag hade -- så får du inte heller äta på nästan t-r-e dagar. Effektivt om något.
- Man får ju ett sånt här plastarmband med sitt namn och personnummer på. Om man kisar tillräckligt mycket så kan man låtsas som att man är på festival. (Ja, man har inte så kul där så då fantiserar man om just sånt) (ja, nu är det ju inte riktigt samma sak då jag tvivar på att du har en säng som har en sån där fjärrkontroll som man justerar ryggstödet på sängen med)
- På tal om festival. I höstens spex var det en kille som använde sin dropställning som dans- och sångrekvisita medan han sjöng Spice Girls. När jag låg med droppet var i stort sett allt jag kunde tänka på hur gärna jag ville resa mig upp och riva av en bit a la Broadway-style. Jag gjorde det inte.
- Det som också är kul är hur sjukt bad ass jag ser ut nu när jag är utskriven. Till dom som inte vet att jag har legat inne på sjukhus kan jag säga att jag gillar sprutor till och sedan visa upp mina sönderstuckna armar. Dom kommer köpa det diiiiirrrreeekkkt och ba "waaaoooww".
- Jag har tidigare inte tänkt på hur många läkarstudenter jag känner idag. På avdelningen har jag hunnit träffa två som jag känner, och på sociala medier där jag lagt upp lite bilder och skrivit av min tristess så är det flera läkarkompisar som kommit med tips, förståelser och diagnoser. Det är lite kul, men framförallt blir man glad när människor bryr sig.
 

2015.

 
Alltså wow hörrni -- Nu har vi officiellt lämnat 2014 bakom oss och gör övertramp in till 2015. När man tänker på sina barnasinnen som en gång ljöd innanför pannbenet låter ju 2015 oerhört futuristiskt, inte sant? 2014 var ett himla bra år, måste jag säga. Jag dansade in det på söder i Stockholm förra året och jag lovade mig själv att saker och ting skulle få ta fart det här året, att mina visioner om mitt liv skulle träda fram och handlingsförlamningen jag tidigare suttit och tryckt med skulle få flyga bort, ut genom fönstret medan mina armar viftade runt som spagetti till musiken. Jag lovade mig själv att stiga fram i ledet, men jag lovade mig själv också att inte ha så förbaskat höga förväntningar. Att det här året skulle bli som det blev hade jag dock aldrig kunnat gissa mig till den där natten då jag stod på den där klippan med utsikt över hela Stockholms fyrverkeriförbruk. I mars fick jag stå på scen igen, och om Andreas inte hade tjatat så bedrövligt den där hösten innan Stockholmsnatten så hade jag aldrig fått känna på hur det är att vara fri och öppen igen inför människor jag tidigare inte känt. Jag kan förmodligen inte hylla nog hur dom här tjejerna tog mig med storm och öppnade mitt hjärta, inte minst för musiken igen. Jag fick uppleva en sommar där vi tog bilen till Obbola och guppade i havet i princip varje dag hela julimånad då solen stod högt dygnet runt och att vara i stan var alldeles olidligt. Mitt jobb sjönk till botten och skulle behöva låta mig gå, så jag sökte till en skola utan att ens fundera på praktiska lösningar eller konsekvenser, men det jag vet är att om jag inte hade fått uppleva musikkärlek på våren så hade det där impulsagerandet aldrig ens funnits på min karta. Att jag sedan fick rulla in i 2015 med en höst full av utveckling -- sådär så att stoltheten forsar ut genom öronen -- och med vetskapen om att jag ska få hålla på med det här en termin till, det är ju bara fullständigt absurt och alldeles, alldeles underbart.

Vi pratade under nyår om våra löften och förhoppningar på året som nu kommer.
Allt jag vet är att jag är så jävla redo nu. Ibland oroar jag mig så mycket, men däremellan kommer också stunder då ingenting känns som hinder. Det var länge sedan det kändes så, så jag väljer att bara flyta med och njuta längs färdens gång. Nu kör vi.