Den Hermanssonska gruppbilden.

 
 
Den årliga Hermanssonska gruppbilden. Jag brukar kalla projektet "Jakten på den perfekta bilden" -- vilket är lättare sagt än gjort. Men, vi kommer igen nästa år! Nästa år är nog guldåret! God jul vetja.

24. Berätta om en gång när du kände dig älskad.

Det var en sommardag i Uppsala. Vi hade tagit en öl inne i stan och skulle ta bussen tillbaka till Vattholma. Medan vi går mot hållplatsen skojar vi med varandra och har våra fingrar flätata i varandras. Han sa någonting som fick mig att skratta högt och ljudligt, och under den stunden hann jag reflektera över hur mycket den här karln hunnit ge mig. Han har gett mig tid, han har visat ödmjukhet för var jag stod och vad jag gått igenom. Han lät min historia vara där utan att någonsin ifrågasätta eller döma. Där och då förstod jag att det här är någon som jag verkligen vill vara med, för det var där som jag förstod att jag var den som han ville vara med. Hans fingrar flätade i mina betydde där och då så mycket mer än bara två händer som råkat hitta varandra. Det är nog en utav dom vackraste kvällarna i mitt liv.
 
 
 
 

23. Berätta om en gång när du kände dig ensam.

 


Förra hösten var en tid som jag aldrig skulle vilja återuppleva. 
Jag satt i min lägenhet, löste sudoku och lyssnade på vinyl - i stort sett hela dagarna. Jag orkade inte gå i skolan och jag orkade definitivt inte träffa människor. Jag vet att den tiden var rätt självvald då jag stängde in mig och lät inte någon komma innanför mitt skal. Den enda som fick vara med var Elin, men hon pluggade ju i USA den hösten och skypeuppkopplingen var inte alltid den bästa. Men, hade jag aldrig upplevt den hösten så hade jag aldrig fått en chans att uppleva våren. Jag stapplade mig fram till ett bättre välmående och en bättre självkänsla, men innan slutet hade jag fått lära mig så oerhört mycket om mig själv. Gud, det är någonting som man verkligen inte kan sticka under stolen med. Men, hösten. Bara tanken på den ger mig kalla kårar och jag vill inte ens ta i dom minnena med tång. Så ensam hoppas jag att jag aldrig någonsin kommer att behöva känna mig igen.