Höstlov.

Alltså det här med lov.
Vilken grej.
Jag känner mig som nitton igen!
 
Skämt åsido så tror jag fanimej att alla skulle behöva ett litet lov ibland, vilken arbetskategori man än tillhör. Att få pusta ut, hinna ikapp sig själv och reflektera över alla val man gör istället för att puttra på i samma takt och aldrig hinna med sin självutveckling. För att inte nämna sitt välmående.
Hittlls detta lov har jag främst tagit itu med vilodelen. Majoritet av dagarnas aktiviteter gör jag i sängen och jag sover mer och längre än jag gjort på länge. Jag har ställt fram min symaskin och tagit mig an projekt som jag nästan börjat ge upp på, med goda slutresultat. Jag har promenerat i plusgraderna, kikat på rönnbärena som lyser i allt det bruna och gråa. Jag har hittat mina drömjeans, på H&M av alla ställen, när man minst förväntade mig att jag skulle hitta dom. Jag och Andreas har lagat mat, TILLSAMMANS, för första gången sen gud-vet-när och vi har även ätit den -- TILLSAMMANS. Jag har köpt nytt garn och börjat sticka på en halsduk då alla mina tenderar att försvinna spårlöst under vårkanten någon gång. Samma visa varje år. Jag har övat arr och kommer att kunna repa helhjärtat den här veckan utan att komma oförberedd med andan i halsen. Jag har spelat piano och för första gången på flera veckor gjort den för min skull, med hela hjärtat och utan tankar på prestige. Jag har tränat på Boxen där jag funnit en träningsform jag verkligen trivs med. (kommer inte stå bakom dom orden imorgon då h-e-l-a kroppen lär värka som om den blivit överkörd av ett tåg. Men ändå)
 
Så vad ska man säga?
Än så länge har det här lovet gjort mig bara gott.
Det enda jag skulle önska nu är att få komma hem till fjällen, om än bara för några dagar. Däremot hade jag bestämt mig långt innan lovet att jag skulle spendera hela ledigheten i stan, för bara att ta sig dom där 35 milen är både tidskrävande, påfrestande för kroppen och för knoppen. Så, en annan gång. Jag håller mina tummar för att det inte dröjer allt för länge innan jag ser mitt snötäckta drömlandskap igen.
 
Bilderna togs en magisk novembermorgon 2012. Den första på Kultsjön med dimtäcke
och den andra över Stöksjön och Marsfjället. Hoppas vi ses snart.

Kobra: Mens.

Alltså, seriöst!
Vad är oddsen att jag skriver om en mens den ena dagen och kort därefter kommer ett avsnitt av Kobra där man pratar om mens och huruvida tabuet håller på att försvinna eller inte.
 
Så, för er andra som är lika fascinerade och engagerade som jag är föreslår jag att ni tittar på det programmet. Gärna på bussen, utan lurar, bara för att. Programmet hittar ni HÄR.

Mens.

Hej Libresse, Always, O.B. och alla ni andra företag som framställer olika typer av trosskydd.
Jag tänker hoppa rakt på sak och tala lite med er om er PR. 
Är det okej?
Okej.
 
Jag förstår att när ni sätter er ned och pratar olika former av promotion i huvud sak vill rikta er mot kvinnor. Dah. Däremot kan jag känna att ni hittills valt att spetsa er mot en väldigt snäv målgrupp hos halva befolkningen, dom som kanske inte har alla hästar hemma och så. Jag tänker lite på när ni klär era modeller i någon form av vit byxa med fladdrande hår i vinden och tandkrämsleende som struttar ned längs stadens gator. Jag vet ju inte hur ni resonerar och jag vet inte hur den typen av kvinna jag försöker beskriva skulle ge för respons på det ni i dagsläget visar upp, men jag kan tänka mig att dom resonerar ungefär såhär hemma i deras vardagsrumssoffor:
- Nämen va, herpaderpa, menar dom på fullaste allvar att jag kan gå ut och DANSA också när jag har mens? Hur tusan har jag missat det? Tänk om någon hade berättat det här för mig i mina tidigare levnadsår, så mycket jag har gått miste om. Nämen nu jäklar dammar jag fram den vita kostymbyxan och spretar med benen så att det står härliga till, bara för att jag kan! Herp derp!"
Typ så.
 
Jag har haft mens sedan jag var tolv-tretton. Idag är jag 24 år gammal.
Så länge jag kan minnas har just era reklamer sett ut på det här sättet. Det märkliga är, att när jag tillsammans med mina kvinnliga bekantskaper pratar om just er PR så kan absolut ingen relatera till kvinnan ni försöker framställa. Ingen. Tänka sig. Därför tror jag att det börjar vara dags för er att ta ett steg utanför lådan, lämna allt som har med denna renlighet att göra och helt enkelt gör det till vad det är. För, jag vet inte om ni själva har tänkt på det (i så fall bjuder jag på denna mind blowing-info, varsågod), det ni gör i er reklam är att ni bekräftar synen på menstration som någonting smutsigt, äckligt och syndigt. Ni pratar om renlighet, att man med era produkter ska känna sig fräsch och osynlig. Ingenting får märkas, ingenting får synas. Don't get me wrong, jag föredrar att inte ha mensfläckar på mina byxor, men borde det inte egentligen ligga på ungefär samma nivå som om jag råkar spilla gräddsås på min tröja under lunchen? Visst är det trist, det kanske blir en fläck som dessutom blir svår att få bort i tvätten, men det är absolut ingenting som bör klassas värre än vad det just är. En fläck.
 
Halva befolkningen är kvinnor.
Majoritet av dom har eller har haft mens.
En gång i månaden, år efter år.
Ändå är det så tabubelagt.
 
Varför?
Jo. Jag tror att just ni, kära företag, har ett visst finger med i spelet där. När ni framhäver menstrationen som tabubelagt, då blir det tabu. För ni vet, om inte mer än vad jag gör, vad reklam gör för inverkan på människor. Jag personligen tror att det är mycket på grund av er som gör att tjejer drar sig in i det sista för att sedan försiktigt dra i sin kompis tröjärm och viska tyst, tyst så att ingen annan hör om dom kanske eventuellt har en tampong till övers. Att vi som är så oerhört många inte ens får nämna att vi har mens när vi har det, för det klassas som någonting man helt enkelt inte pratar om. Som Voldemort. Jag som förespråkar för att mensen är lika naturlig som att vi andas har provat att gå in i ett rum där det vistas både män och kvinnor för att ljudligt fråga "Ingen som råkar ha en tampong här?".
Alltså, tystnaden. Vill ni göra folk obekväma så kan ni prova att göra just så. Oerhört effektivt. Jag själv blir inte obekväm, jag blir förbannad. Därför blir jag desto mer upprörd när jag sitter framför tv:n och er reklam ploppar upp och propagerar för tystnaden. För att slippa obekvämligheten i någonting som är det mest naturliga som finns.
 
Så.
Mitt förslag till er, undrar ni då?
Till och börja med, sluta upp med alla era vita jävla kläder. Jag tror att vi som inte är herp-derp förstår er poäng gott och väl ändå. Sen kan jag känna, kan ni inte bara bjuda på lite humor -- varför ska allt vara så gravallvarligt, problemlöst och rent hela tiden? För mens är inte problemlöst. Många går igenom ett helvete varje månad när mensen kommer. PMS, mensvärk och stora blödningar. Det vill säga: Inte ens i närheten av kvinnan ni framställer om och om och om igen.
Och: Om ni som gör reklamen är män, säg upp er.
Kvinnor, you've been there and you've done that. Tänk på hur er egen mensvecka ser ut och jobba utifrån den, då garanterar jag att fler kvinnor som mig kommer att sluta skriva upprörda texter till/om er. Kanske skulle fler män bli förbannade då dom skulle bli tvingade att få veta att mens faktiskt finns på riktigt och inte är något slags fantasyfenomen, men det kanske är precis det dom behöver. Dessutom, vem bryr sig om vad dom tycker, det är ju för fan inte dom som förblöder en vecka. En gång i månad. Varje år. Tills dom når medelåldern.

UbyKotex har en hel Youtube-kanal där dom gör olika sociala exeriment kring detta och helt enkelt pratar ut om det som man annars aldrig pratar om. Resultaten är ungefär det jag pratat om ovan och det är någonting som jag tycker att vi måste bryta här och nu. Så snälla, fina, kära företag - Skulle inte ni vilja vara söta rara snälla och hjälpa till med det, ni som faktiskt har en möjlighet att påverka? Vi behöver er på vår sida.
Jag tror på er.
Tack för er tid. 
 
 
Ord