Stay free.

 
 
För några veckor sedan hade min klasskompis och kära vän Victor sin projektkonsert på Café Station. Jag skulle egentligen inte vara där då jag hade annat inplanerat, men då det avstyrdes turbokörde jag hem för att hämta kameran och hinna dit för att höra hans egenskrivna musik -- Och vilken musik. Det märktes verkligen vilken själ och vilket arbete som låg bakom, och när konserten var över gick vi alla runt och bara kramades i ren eufori. Jag är så himla glad för hans skull och speciellt glad för min egen då jag kommer att få höra konserten en gång till men då i Göteborg.
 
sen insåg jag två saker:
1: Åh vad jag har saknat att konsertfota
2: Åh vad jag har blivit ringrostig på att konsertfota

Turnéveckor.

 
Det är ganska mycket som försigår i det Hermanssonska livet just nu och det finns en del bitar som jag länge velat dela med mig om. Skolan startade med brakfart och plötsligt står vi med en full repertoar som vi tar med oss ut på PR-turné. Det är roligt att få vara ute med hela klassen och inte bara i våra uppdelade ensembler då det finns flera i min klass som jag knappt hunnit lära känna trots att vi är halvvägs in i vårt läsår tillsammans. Men, det är i och för sig inte särskilt märkligt med tanke på man så lätt grottar in sig i just sin grupp och det arbetet man utför tillsammans men också att jag är den enda i klassen som inte bor på internatet och därmed missar ganska mycket av allting annat runt omkring. Känns i alla fall roligt att få känna att man är en del av allt fullt ut nu när vi reser runt och spelar för olika folk- och gymnasieskolor!
 
Veckan som var började verkligen med en ordentlig käftsmäll då vi besökte Piteå på vår första turnédag. Jag har ju inte varit där sedan jag flydde därifrån, men det kändes viktigt att besöka både skolan och Ankars eftersom att jag snart ska upp och söka där igen. Jag blev förvånad över hur lugn jag var när vi vandrade längs skolans korridorer, men jag var verkligen inte beredd på hur tungt det skulle kännas att komma tillbaka till bostadsområdet där jag en gång bodde och allting hände. Jag vågade mig inte bort till huset jag bodde sista månaderna, men jag känner mig stolt över mig själv att jag trots allt kunde sätta ner foten på Ankarsmarken och ta tag i allt som jag inte kunde ta itu med då. Det slog mig också hur glad jag är över att jag fått lära känna dessa fantastiska musiker och vänner jag har runt mig varje dag, och tack vare dom känner jag mig lite starkare för varje dag som går. Det är häftigt det där, hur människor och ögonblick kan göra så mycket.
 
Nu väntar ett välförtjänt sportlov och sedan är det bara på't igen för vår andra turnévecka.