Didaktik, pedagogik, metodik - Och en sjujävla massa vetenskap.

 
Den här veckan har varit otroligt tung. Kurslitteratur som är näst intill obegriplig, alldeles för mycket att göra på alldeles för kort tid och långa dagar i föreläsningsform utan särskilt mycket kreativitet och praktik involverat. Såsig i huvudet är liksom bara förnamnet.
Men -- Mitt i allt detta så får man lite boost och plötsligt är man sådär nyfiket exalterad igen. Igår skulle vi alla skriva ner varsitt estetiskt/kulturellt minne vi har som betytt någonting för oss. När vi var klara skulle vi först vända oss till en andra part där vi berättade om just den här upplevelsen/erfarenheten för varandra och slutligen fick i uppgift att summera minnet med ett enda ord. Orden samlades ett efter ett på tavlan, och ju fler ord som dök upp desto mer bubblade det till i magen på mig. Tänka sig att det finns människor som tycker att konst och kultur är överflödigt nonsens, tänkte jag. Hur kan det vara nonsens (och då i synnerhet i undervisning) för en samhällsgrupp medan andra beskriver det med sådana enorma ord som vi gjorde igår? Ibland behöver man få, svart på vitt, hur fantastiskt det är och därmed få en påminnelse om varför vi gör det.

Vi har i veckan fokus på didaktik och vetenskap för lärare. Till på fredag ska jag och min kurskamrat Anton ha summerat ihop ett kapitel som handlar om skola och kön, vilket jag -- som somliga kanske redan listat ut -- inte mår särskilt dåligt över. Har suttit med näsan i boken, kollat upp källor för bredare analys, hänförts av utvecklingen och ryckt till över historiska (och även aktuella) strukturer som råder i skolmiljön. Gånger som man känner hopplöshet och en enorm motivation är några av de bästa gångerna. Saker som berör är ju faktiskt det viktigaste vi har, vare sig det är i positiv eller negativ benämning.

Mercedes Benz.

Ända sedan jag kunde kordinera kroppen någorlunda och började göra pruttljud med munnen har jag praktiserat och varit omringad av musik. Det är egentligen inte så konstigt när man har två föräldrar som både sjunger och spelar, en mormor som alltid plockade fram visböckerna och en farfar som hade en hel musikaffär i sitt vardagsrum. Jag kan många gånger känna att man fått vara med om den optimala musikbarndomen när jag drömmer mig tillbaka till alla de tålmodiga vuxna man hade runt omkring sig under sin uppväxt. Min pappa har inte bara suttit oräkneliga timmar med oss och en gitarr, han har också varit duktig på att spela in och spara allt ifrån hemmainspelningar till uppträdande. Han har varit den där pappan som alltid kommit tidigt för att rigga upp filmkameran så fort som någon av oss skulle upp på en scen, vilket jag uppskattar enormt då jag -- surprise surprise -- är en riktig nostaligjunky och gärna vill bläddra tillbaka i det som har varit.

När jag gick i fyran, femman någon gång blev jag riktigt sjuk. Jag hade skyhög feber, rasade i vikt och var hemma från skolan ett tag. Jag minns då att pappa riggade upp via kasetten på vinylspelaren i vårt gamla vardagsrum och spelade in tillsammans med mig. Såhär i efterhand kan man ju tycka att det hade passat sig bättre när jag var frisk, men sak samma. Jag tänkte härmed bjuda på denna fantastiska bit som vi rockade ihop under en av mina sjukdomsveckor. En liten tjej med flawless uttal, kan vi ju summera det hela med. Och, då sången legat i arkiv och sedan spelats över via rullband är ljudet, tja, lite svajjigt ibland. En charm kan en tycka. 


Det snurrar i min skalle.

 
Några veckor in och nu börjar all information och fakta snurra runt i huvudet på en. Vi har fantastiska föreläsare och lärare i kursen vi läser som låter oss varva lektionerna med praktik och teori, vilket givetvis hjälper markant när det kommer till att lagra svårgreppade termer. Vi har hunnit jobba med retorik som var sagolikt roligt, fått skypa med både verksamma lärare och en åk 5'a som gjort en kortare brevväxling med oss om hur en bra lärare ska vara. Nu är vi inne och snurrar i lärandeteorier och läroplansteori vilket får skallen att go crazy bananas. Att förstå de olika begreppen är kanske inte det mest avancerade, men när man börjar gå in på djupet; vad som skiljer dom åt och detaljer som definierar dom... Bah. BAH säger jag bara.
Gränsen mellan att tycka att det är otroligt roligt och otroligt själadödande är hårfin.
 
Nu känns det för övrigt som att den här platsen bara blir ett forum där jag redogör mina skolarbeten, haha. Men, jag tror att det kommer att få vara så i början, innan man har kommit in i gunget. Förhoppningsvis -- peppar peppar -- ska jag ta mig tid och chansen att fota någon konsert här framöver. Det var ju så otroligt länge sedan, men känner att jag är redo att kliva in i det spelet igen!