IBS.

Fy vilken bedrövlig och miserabel helg detta har varit. IBS alltså, vilken jävla skitgrej. Jag skulle nog kunna säga att jag har gått igenom min sjukdoms alla stadier på en och samma helg: Fredagen bjöd på illamående, under lördagen fick jag springa på toaletten oavbrutet och idag kom dom kraftiga smärtorna. Så, skithelg alltså.
 
 
IBS är en så otroligt lurig sjukdom att leva med. Först och främst finns det lika många varianter som sjukdomsbärare och sen är problemet att det inte går att bota, eventuellt lindra beroende på hur din IBS fungerar. Den största myten om IBS är att det inte är någon riktig sjukdom. Hur kan det komma sig, undrar ni säkert då? Jo, det finns egentligen inga tester eller symptom som gör att man kan fastställa IBS som direkt sjukdom när någon söker sig till sin vårdcentral vilket gör sjukdomen svår att fastställa. Magen i sig är ett stort maskineri och magsmärtor kan bero på så många olika saker. IBS är en diagnos som ställs när andra alternativa sjukdomar uteslutits, skulle man kunna säga. Detta är otroligt frustrerande för många, då resultatet i sig inte heller säger särskilt mycket. Jag själv har varit förbannad och svurit över vården som inte kunnat hjälpa mig under alla dessa år, men eftersom att man själv lärde sig av sin sjukdom blev förståelsen större för varför jag aldrig fått några tydliga besked.
 
 
Jag pratade med en vän som jobbat på kirurgavdelning som säger att läkare om 20 år förmodligen kommer att titta tillbaka på den här tiden och tänka "Fan vad dumma vi var som inte fattade det här". Att IBS helt enkelt är en sjukdom baserad på någonting så mycket mer avancerat än vad man hittills kunnat upptäcka. Men visst blir man upprörd ibland då man så gärna vill lita blint på vården och anta att dom kan lösa alla mina problem, men hur upprörd jag än blir så blir jag inte frisk. Att vara ihop med en läkare har också givetvis gett mig lite andra perspektiv på vården och kunskaper om kroppen i allmänhet. Det vore ju helt absurt om jag förbannar mina läkare för att forskningen inte nått resultaten som jag behöver. Inte särskilt rättvist, faktiskt.
 
 
En annan sak med IBS:
I och med att det är en sådan "sladdsjukdom" som man får när man inte hittat någoting annat så har jag ibland mötts av oförstående människor i min omgivning när jag berättar om mina tarmbesvär. Många tror att man överdriver och raljerar när det finns "riktiga" sjukdomar som ger så mycket värre symptom än vad just min gör. Det blir väldigt svårt att prata om någonting som påverkar min vardag när man möts av sådana blickar. Att det sedan handlar om mage, tarmar, gaser och avföring gör det inte heller direkt lättare att ta upp inför människor i allmänhet, vare sig det är okända eller välbekanta ansikten. Jag vet faktiskt inte hur många olika sätt jag har lärt mig att uttrycka mig på utan att använda orden "bajs", "gaser" eller "avföring" - Vilket ändå är helt rimligt då varken jag eller någon annan behöver några vidare detaljer om mina toalettbehov. Men ändå, ibland vill man bara prata om det, också går det inte. För man pratar inte om det. Och jag har ingen riktig sjukdom.
 
 
Vi får bara hoppas att dagen kommer när forskningen kan presentera vad det egentligen är som händer när en människa drabbas av IBS. Tills dess får man helt enkelt avvakta, äta rätt, utforska på egen hand och hoppas att man hinner känna av skoven så att man kan stoppa upp det med alvedon och papaverin. Ibland drar det sig tillbaka, ibland inte.
I helgen gjorde det inte det och jag har varit totalt dysfunktionell.
Så alla som vill säga att det inte är en riktig sjukdom:
Min kropp håller inte med.
Ord
IBS - Sjukdom

Att ha katt.

Jag vet inte hur många bilder jag egentligen har på Hedvig. Hundratals? Tusentals? Varje gång som hon ligger inbäddad i min famn blir jag alltid lika slagen över vilken tur vi har. Tur att få ha en liten dam i familjen som visar sådan hängivenhet och kärlek till oss, varje dag. 

Många tänker på katter som oberäkneliga och egoistiska. Tja, det kan väl en hålla med om efter många möten med katter som tycks leva sitt eget lilla liv i hushållet. Däremot har jag också stött på så många katter som är precis tvärtom: Kärleksfulla och engegarade. Hedvig är definitivt en sådan katt som fått många hakar att falla till golvet när dom kommer till vårt hem med förstnämnda åsikter om kattsläktet. Hon ska ligga i knä och hon ska gärna hälsa på alla ordentligt när dom kliver in genom dörren. Hon vill lära känna dig och hon pratar mer än gärna med dig. Busa är hon otroligt dålig på, men gos får man i överflöd. 
 
Sedan att hon, precis som många andra katter, lever rövare på nätterna, kommer och trampar på en när man sover eller kör kattserenad klockan 03:00 är ju bara en naturlig del av hennes beteende och personlighet. Visst blir man frustrerad ibland och visst blir man frustrerad när man måste dra till varenda jäkla matta i huset varenda jäkla gång man passerar dom, men hellre det. Att vi är fria från allergier och har tacksamma vardagar är ju faktiskt ett privilegium. Att ha Hedvig som familjemedlem är verkligen ett privilegium och jag skulle aldrig vilja byta ut henne mot någon annan. Hon är ju en del av oss och vår lilla familj. Konstigare än så är det inte.
 
Älskade lilla varelse!
 
 
Hedvig - Katt

Till min vän N.

Nu kan ni ana en Sofia-trend här på bloggen, men det fokuset lägger vi åt sidan för en liten stund.
 
Igår var det begravning för en av mina allra finaste vänners pappa.
Det är så obeskrivligt, smärtfyllt och fruktansvärt på alla möjliga sätt.
För henne då det var hennes pappa.
För mig, för att jag ingenting kan göra.
 
Jag och min klasskompis Anton spelade in en låt då jag ännu en gång inte kunde medverka på begravning, som en liten påminnelse att dom fanns i mina tankar, hela dagen. Och, nu skulle man vilja avsluta med någonting som att allting blir bättre eller att det finns ljus även om man inte ser det. Det tänker jag dock inte göra, för det ger liksom ingenting.
Hoppas att de där ängarna är saliga och fina där du går, Bosse. Och du - Oroa dig inte. Albertina lever vidare.


 
 
Andra sidan - Cover - Evelina Hermansson - Sofia Karlsson - begravning