Klasskonsert.

 
Vi är i full gång, jag och min klass! Om två veckor har vi nämligen vår första konsert tillsammans och det ska bli så himla kul. Jag har blivit lite grann av en projektledare av det här (föga förvånande) och är just nu i full sjå att plita ihop en affisch. Vi fotade idag och bilderna blev så himla fina och roliga. Det är liksom inte svårt att välja ut bilder när man har ett gäng som gärna bjuder på sig själva och kör 100%!
 
Till hösten tappar vi två personer ur vår lilla klass och kvar står fem tappra själar. Kommer bli tomt utan dom, men som tur var är dom kvar i Piteå och på skolan. Vi övriga får helt enkelt hålla skutan flytande på egen hand. Kul dock att vi hinner ha en konsert tillsammans innan vi splittras.
 
Klassen - affisch - fotografering - konsert

Andreas - 29 år.

 


Det här är Andreas: Min snubbe, min hane - Min stora kärlek.
Andreas är inte alls som mig, snarare tvärtom. Han är en sådan som inte smörar sina mackor, har en sjuk viljestyrka och hängiven det han gett sig in på. Han äger inga täckbyxor, har koll på alla sina grejer och har pengar på banken. Han är trygg, vet vad han vill och låter ingen köra över honom.

Andreas tycker om fina kläder, lyssnar på bra musik och tycker om skaldjur. Och dijonsenap. Andreas tittar sällan på samma film två gånger men har guldkort på SF-bio där han ser allt som är nytt (och pratar sedan om karaktärsutveckling och gud-vet-vad som en annan aldrig tänker på). Han är duktig på att handskas med människor och jag ser aldrig att det glittrar så mycket i hans ögon som när han pratar om sitt läkaryrke eller sitt engagemang inom crossfit.
 
Han är lugn och sansad, men kan flippa ur och vara helt oresonligt sketchig när vi är hemma. Sådär så att jag blir sur på honom, men sedan inte kan låta bli att le. Han kammar aldrig katten, men rengör alltid spisen. Han lagar sällan mat då hans dagar oftast är längre än mina, men diskar ofta. Han tittar på alla program med mig som han egentligen inte tycker om och han lyssnar på mig när jag pratar - Förutom när han blir sådär oresonligt flamsig, det vill säga. Han visar tyngdlyftningsklipp som jag egentligen inte bryr mig om, men jag brukar nicka och säga någonting instämmande till det han just sa. Bara för att, liksom.
 
Andreas kan trösta mig som ingen annan och han kan få mig glad som ingen annan. Jag brukar alltid tänka att den där smekmånaden man har i början av en relation någon gång ska ta slut, men den gör aldrig det trots 3 år in i förhållandet. Jag nöter ut "jag älskar dig" flera gånger om dagen -- För jag gör verkligen det. Jag älskar dig så in i bombens Andreas, på ett sätt jag aldrig någonsin älskat tidigare. För mig är du trygghet, omsorg och kärlek i definition. Jag ska älska dig så länge luften räcker till och jag ska ta hand om dig så som du tar hand om mig. Du är ju det bästa som någonsin hade kunnat hända mig och det tänker jag aldrig ta för givet.
 
Grattis på födelsedagen, världens bästa karl.
(Till månen och tillbaka -- det vet du)

På tal om dålig hårdag.

 
I helgen hade jag den stora äran att få rå om den här pinglan. Vi hade dessutom, bortsett från att surra öronen av varandra, bestämt oss för att pröva oss på en gammal hederlig fotografering like the old days. Ungefär såhär gick det. Båda kände sig fula, otaggade och less redan innan vi hade börjat och det enda resultat vi fick ut av det var några trevliga pianobilder och dålig-hårdag-bilder. Men men. Det kan inte klaffa alla gånger. Kändes ändå fint att ha henne här och längtar tills jag får besöka henne i torpet utanför Harads!
Dålig hårdag