Demokrati: Av folket, för folket.

En vän sa till mig en gång "Jag vet inte om jag skulle kunna vara vän med någon som röstar Blått".
 
Jag blev stum.
 
Jag har aldrig haft problem med politik. Absolut har man varit den som suttit på den där festen i en hög och ljudlig diskussion och självklart är jag sällan tyst om mina kollegor på jobbet pratar politik över lunchbordet. Röd, blå, grön, rosa. Det gör mig faktiskt ingenting. Jag älskar bara diskussionen. Jag fick tidigt hemma lära mig att man ska kunna argumentera för sina åsikter och alltid kunna styrka det man säger innan man kastar ur sig en groda som är fångat i luften. Det är jag väldigt tacksam över att mina föräldrar var viktiga på.
 
Det jag idag skulle vilja säga till den där vännen, och alla er andra för den delen som sitter på dom här känslorna, är att olikheter inte alls är någonting dåligt. Tvärtom. Utan den där vännen som känner helt annorlunda än dig själv skulle du aldrig få vässa din argumentationsteknik. Och tänk, precis som Du läser på din egen idiologi och dina egna värderingar gör alla andra också det. Utan de här vännerna skulle du aldrig kunna bli lika upplyst om vad deras tro om det perfekta samhället går ut på. Vem vet, kanske finns det till och med saker där som du aldrig tidigare tänkt på. Får dig att reflektera. Och, det är ju faktiskt genom reflektion som vi samlar byggstenar för vår självutveckling. Man lyssnar, man tar in och man lär. Utan de människorna skulle du vandra runt i din inskränkta bubbla och bygga upp dina värderingar utan att ha blickat över på den andra sidan. Precis som mina föräldrar lärde mig som barn så är det trots allt oerhört viktigt att se över helheten innan man bildar sin åsikt och för mig är det oerhört viktigt.
 
Jag vill någonstans tro att vi alla vill åt samma håll, vi har bara olika sätt att färdas på. Jag vill någonstans tro att vi alla vill till ett mål där så många som möjligt i vårt land har det så bra som möjligt. Givetvis finns det dom som har valt att gå åt ett helt annat håll än mig själv, men vet ni vad? Det är också okej. Jag vill kunna lita på att alla gör sitt allra yttersta, för utan den tilliten kommer det inte att fungera. I alla fall inte för mig.
 
MEN.
För att få min tillit krävs en del grundstenar som jag aldrig någonsin kommer att rubba eller tumma på. Jag kräver ett samhälle där varenda människa, varenda individ, är viktig. Jag vill inte se den där läraren som rättar prov till klockan två på natten utan att få känna sig delaktig i sammanhanget med en minimum lön. Kanske en utebliven sådan, när det gäller all den övertiden. Jag vill inte se en läkare som måste jobba 36 timmar i sträck med knappa matraster och ingen sömn. Jag tycker att alla i vårt samhälle ska få den patientsäkerheten som är mer än rimlig, inte oövervinnelig. Jag vill se en tydlig plan för dom som ingenting alls har, och jag vill kunna säga till dom att det löser sig -- och att dom tror på mina ord. Jag vill se en befolkning som ser en kvinna med utländsk bakgrund stå och vända på varona i affären och går fram till henne, hjälper henne och visar henne att vi finns här. Jag vill att vi ska rycka in när vi ser en situation som känns hotfull och jag vill att vi ska stå upp för varandra. Allt detta vill jag se, inte bara på ett politiskt plan, utan det är även våra mänskliga skyldigheter.
 
Jag har tidigare här på min blogg citerat min farmor och jag gör det igen:
Man ska inte vara rädd för att säga ifrån när man vill se en förändring.
 
Vi måste arbeta med varandra, inte mot varandra. Det finns inga fiender och det finns inga dom. Vi är Vi. När det kommer till åsikter där människor behandlas som materiella ting och man tror att man kan använda dom som en soffgrupp som man utan samvete kan flytta runt där det passar bäst, då blir jag rädd. Jag blir rädd när kommunikationen försvinner och jag blir rädd när det finns dom som bestämmer linjer som majoriteten inte har gått med på. Vad som är vi, och vad som är dom. När de högre makterna blundar för ohållbarhet i flera yrkesgrupper och när personal inte har orken att stå upp för sig själva på grund av den höga belastningen och tyvärr, den bristfälliga förståelsen. När man blundar för hotfull fientlighet och den hotfulla fientligheten blundar för oss. Dom - Vi.
 
Tyck vad du vill och välj vilken färg du vill.
Men vi gör faktiskt det här tillsammans och det ÄR din skyldighet, som medmänniska, att studera ditt val noga. Det ÄR ditt ansvar att ta hand om dig själv och se till så att din tillvaro blir så bra och rättvis som möjligt. Men, det ÄR också ditt ansvar, att när du sett över vad som kan gynna dig -- att också se över vad som kan gynna Samhället. Oss. När du sen efter många om och men landat där Du tror kommer att förbättra både Din och Alla andras levnadsstandard, först då har du gjort ditt jobb. Det kanske inte räcker att blicka ut över människorna och bilda din uppfattning av vad du ser, du kanske måste gå ut dit också. Prata, lyssna, reflektera. Utvecklas.
 
Demokrati, folkvälde. Av folket, för folket.
 
Ord

Där på andra sidan.

 
 
Det blir ett känslosamt utlopp i den flödande text som följa skall. Ibland kan man definitivt få konkreta stunder som får en att undra hur mycket själen klarar av, hur mycket den kan sörja. Jag sörjer djupt den våg som forsat in över Europa och jag känner mig så himla liten. Jag vill kunna göra så mycket och jag vill kunna hjälpa, men jag känner mig som en myra som skriker på hjälp därnere på marken med en evighets avstånd till skyn och människorna som jag inte -- hur mycket jag än försöker -- kan förstå.
Jag sörjer över att inte en utan två människor har lämnat oss här på marken för att bege sig till en plats vi inte riktigt vet var den är än. Jag har alltid haft svårt att acceptera döden och alltid varit rädd för att den ska ta Mig. Jag har desto mer svårt att acceptera den när den tar människor vars tid inte är inne än, det tycker jag bara känns orättvist. Jag önskar bara att min kärlek kunde flöda med vinden, bort över halva landet och landa i hjärtat hos dom som sörjer allra mest. Jag vill lägga över all min styrka på dom så att dom orkar, trots att det känns oövervinneligt. Ännu en gång: Jag känner mig liten.
 
Dagar som dessa ligger jag bara i soffan och lyssnar på Sofia Karlsson.
Hennes musik ger mig utlopp för att släppa ut alla känslor, samtidigt som hon ger en lugn att samla sig och ta dom där nya tagen som man lätt tappar grepp om när allting händer på en och samma gång. Imorgon är det nya tag, då ska jag orka lite mer.
 
 
http://open.spotify.com/track/6kUEp4kxDpz52APTk1C5Nk

Pompeji.

 
För ungefär en vecka sedan landade flera hundra bilder i min inkorg. En av dom som fotograferade under hela spexveckan hade redigerat och fipplat klart så att vi skulle kunna få ta del av dom. Oj så mykcet kul som fanns där och oj vad jag önskar att jag kunde visa allihopa, meeeen det är så ofantligt många.
Jag bjussar på två bilder: Ena är vår slutpose i vårt första raj och den andra är en bild på mig under vad jag gissar är vår första låt. Och hörrni -- visst vi älskar kjolarna? Tänk om en hade fått behålla!