Jävla natt.

Vilken jävla natt alltså. Tog en skvätt hostmedicin igår innan läggdags för att få en lugn nattsömn, men vaknade dessvärre en ynka timma senare med magkramper för hela slanten. Tydligen var den där hostmedicinen och min mage inte alls särskilt överens vilket kom med rejäla besked under småtimmarna. Som tur var så hade Andreas i förebyggande syfte köpt drickyoggi som jag kunde avnjuta med lite kramplösande tabletter. Det är så himla sjukt när dom där attackerna kommer, det är som att allting bara svartnar för mig och hela mitt jag bryter ihop fullständigt. Två timmar senare hade magen gett med sig och jag kunde sakta men säkert finna ro att somna igen. Efter ytterligare tre timmar fick jag kliva upp och vanka då hostan höll på att ta död på mig och jag fick placera mig i soffan för att hitta någon form av andningsro mellan hostningarna. Lyckades somna om en sväng under förmiddagen men jag kan ju lugnt konstatera att den här dagen officiellt är förstörd efter den här natten. Tur att jag har Andreas som vet precis vad han ska göra när det blir sådär för mig, det går mycket lättare att hitta lugn i paniken när han sitter bredvid och tröstar.
 
Jag ska försöka att tänka på bra saker idag. Föreställer mig att allt i sjukdomsväg liksom går över snabbare då.
Orden ovan må vara oerhört oväsentliga, men tanken var helt enkelt att ni som läser ska tänka "nämen fy, stackars liten" eller vad ni nu tänker i sympativäg. Jag behöver det idag. Tyck synd om mig. Tack.

Sjuk.

Skolstarten har tagit ut sin rätt, för här hemma ligger jag fortfarande i sängen med hosta som aldrig verkar vilja ge med sig. Rösten är borta och allt som kommer ur mig är väsningar eller viskningar, så idag är jag mest tyst. Typiskt skolstarter. Idag har jag dessutom inte lyckats få i mig annat än flytande föda då det gör för ont att svälja och ni kan ju bara gissa hur spännande det är. Vi som skulle äta tacos ikväll, typiskt.
 
I övrigt känns det kul att plugga igen och det känns kul att få hålla på med det som en gång var det allra roligaste jag visste, för efter bara några veckor på Dalkarlså funderar jag hur jag kunde vara utan musik under en så lång tid. Människorna är helt fantastiska och folkislivet är nog precis vad jag behöver. Lagom med läsning, en massa musik och en massa tid över att göra andra saker på. Som att spela volleyboll vilket jag redan börjar komma in i trots att det säkert var nästan tio år sedan jag spelade det sist.
 
Nej.
Nu ska jag dö lite till.
Kanske somna i hopp om att när jag vaknar, då är jag pigg som en lärka.
Önskedrömmen.

Första skolveckan.

 
Bild snodd av Elvira. Själv står jag ute i vattnet någonstans (tror att jag är den längst ut med armarna ut i sidorna bakom dom röda badbyxorna) och dör en smula.
 
Första veckan avklarad.
Min klass är fin och skolan ligger så vackert till att man tappar andan lite. Det känns som att året kommer bli bra med dom lärarna vi har och vi har redan börjat spela lite tillsammans. Jag känner hur fruktansvärt blygsam jag är bakom tagenterna men det släpper också lite grann för varje gång jag hamnar där. (Nervositeten kan också ha att göra med att samtliga låtar har gått i sjuka tonarter som Eb och F# vilket inte alls ökar på pressen ännu mera). Känns bara så kul att träffa nya människor och framförallt människor med samma intressen som en själv. Kommer vara ett bra gäng att vara i det här året. Igår avslutade vi veckan med att packa in oss i bilar och bada i havet. Vädret var fantastiskt men vattnet tog död på en. Huvva så kallt! Fint avslut i alla fall och bra start på helgen.
 
Till veckan ska vi, eller åtminstone jag, skriva ett brev. Till mig själv faktiskt. Jag ska skriva vad jag känner och vad jag är rädd för, vad jag vill lära mig och inom vilka områden jag vill utvecklas. Detta brev ska jag sedan arkivera och plocka fram sista veckan av det här skolåret. Hoppas att jag kommer bli glatt överraskad.