Midsommar i fjällen.


Midsommar 2010, Stornäs.

Någonstans i detta nu känner jag mig alldeles utmattad och livrädd för förändringar och utmaningar. Till min trygghet har jag ett Stornäs som väntar på mig till midsommar och det ger mig ett lugn mitt i allt. En midsommar utan promenader vid Kultsjöns sjökant, lassokastning och midsommardans i Fatmomakke, yatzy och kaffe i solen med vy över Stöken - Ja, vad vore det då för midsommar? Jag törs knappt tänka tanken. Stornäs är utan tvekan den bästa tryggheten jag har.

Sista kårkvällen



Och där kom sommaren även till Piteå. Sista kårkvällen var alldeles, alldeles magisk. Hjärtliga möten, tunga farväl, ett svängigt band och ett rejält utehäng till morgonen kom. Lyckorus.

Någonting av det finaste man får vara med om.

Förutom valet att studera inom läraryrket och arbeta med barn är det bästa val jag gjort i mitt liv att jobba inom äldreomsorgen. I tre år har jag ägnat lov och ledigheter på ett gruppboende i Vilhelmina med ett fantastiskt arbetslag som jag känner väldigt starkt för. Att jobba inom vården har ett himla dåligt rykte, någonting jag fick ytterligare bevis på igårkväll när ett gäng och jag tittade på eurovision (Heja Sverige, förresten!) och sedan satt kvar och pratade tills klockan blev alldeles för sent.

Är det någonting jag har svårt för så är det just trångsynta människor. Människor som tänker "Mitt sätt eller inget sätt", utan att på något sätt påstå att jag själv är någon expert på området. Jag försöker alltid att tänka utanför min egen bubbla och föra tanken så långt att det finns så många sätt att lösa konflikter, så många personligheter med eget tycke och mitt sätt är bara en på miljonen. Så länge man försöker så har man gjort rätt, enligt mig.

När man pratar om att jobba inom vården så brukar jag få rätt varierad respons från de som aldrig provat på det. Tidigare under kvällen, när jag berättade att jag i sommar ska jobba inom hemtjänsten och cykla runt majorna hela sommaren, var det positiva reaktioner. En del till och med avundades och sa att dom själva gärna skulle vilja prova på att arbeta med äldre och att dom själva fått väldigt bra intryck av de anställda som dom träffat när de hälsat på sina egna släktingar som bor på ett gruppboende. Det var fina ord som gjorde mig glad och stämningen var alldeles förträfflig.

Senare på kvällskvisten var det en helt annan femma. Killen jag pratade med sa någonting i stil med det här:

"Jag skulle ALDRIG kunna jobba inom vården. Vadå, torka BAJS och SPYA och SLEM, det måste ju fyfan vara det äckligaste som finns. Nej, f-y-f-a-n vad vidrigt. Då sitter jag tamme fan hellre bakom en kassa på Coop än att jobba med sånt äckel!"


Jag blev alldeles paff. I en absolut pedagogisk och fin ton förklarade jag för honom att den uppfattningen han har om arbetet är rätt skev och det han just beskrev är bara en bråkdel av vad arbetet går ut på. Själv är jag ingen undersköterska och kommer kanske aldrig att veta vad arbetet innebär i sin helhet då jag "bara" varit vikarie, men jag måste säga att jag tog himla illa vid mig.

Nej. Det är ingenting för alla, försökte jag förklara för honom. Precis som att läraryrket inte är för alla, eller att vara snickare. Precis som ALLA yrken är att jobba som undersköterska inte någonting för alla. Logiskt och bra. Dessvärre har vården fått samma status som att jobba på i kassan på ICA - Ett låginkomstjobb som någon bara har i väntan på någonting bättre. Ingen VILL ju vara där, för det kan väl inte vara en dröm? Att jobba på ett äldreboende? Där kan väl ingen utvecklas och trivas?


För mig är det ett av de bästa jobben jag kan tänka mig. Det handlar inte om äldre, boenden eller kunder. Det handlar om människor. Människor som arbetat ett helt liv och nu fått en chans att få hjälp med det dom inte längre klarar av. Att få finnas där för dom, hjälpa dom och stötta dom, lyssna till dom och ge någonting till dom - Det är det finaste en stackars student som jag kan få göra. Att få en chans att göra nytta. Skratten är många och likaså tårarna, för när man jobbar med människor och individer så får man lära känna de mest fantastiska karaktärer med egna historier och bördor. Och det, kära kamrater, är någonting utav det finaste man får vara med om.


Jag tänkte egentligen gå crazy bananas på yrket och skriva en novell om det hela, men då kom jag på att Lina Olofsson (en fantastisk kvinna som bara spottar ur sig guldord inom ämnen jag själv aldrig skulle kunna plocka fram i ljuset såsom hon gör) har skrivit ett himla bra inlägg om detta. Gå in och LÄS.
Ord