Vattholmajulen.

 
Är så sent som idag hemkommen efter en veckas julfirande i Vattholma. Det är en kompott av känslor när man stiger in över tröskeln till lägenheten här i Umeå; Dels känner man enorm lättnad över att få vara hemma och landa lite, men framförallt känner man lite vemod att julen faktiskt är över för i år. Veckan i Uppsala har varit helt fenomenal på alla möjliga punkter, men jag tror också att det beror på att vi tog oss tid att vara nere nästan en vecka för att verkligen hinna med både julstök och allmänt slapp. Vi har tränat (!) och jag har bakat för första gången i Dahlgren-Skog's ugn (responsen var som att ge en uttorkad vatten - Överväldigande). Vi har ätit himmelskt god mat och busat med Zelda som är en kopia av Hedvig fast tiotusenmiljonersbiljoners mer energirik och sprattlig. Vi har hunnit filmmys men också filmhulkande då vi till slut såg 12 years a slave som verkligen slog bort benen för mig. Jag har äntligen fått den här familjen att tycka att det är kul med spel, så vi har spelat kort på dagarna och ända inpå småtimmarna. Vi har fått superfina julklappar som nästan fick mig att tappa hakan och vi hann till och med en sväng på stan för att träffa Andreas kompisar - Ja, och hinna med lite mellandagsrea på Weekday. Hehe. Jag tackar ödmjukast denna fantastiska familj för att jag fick vara en del av den här fina veckan.

Nu laddar vi om. På måndag gör vi helvändning och åker till fjälls med inte vilket sällskap som helst. Elin och Anton ska fira nyår med oss i vanlig ordning och även få se Stornäs för första gången. Blir det ens hälften så magiskt som julveckan kan jag känna mig klar för i år. Puss på er.

Att inte ha det så lätt ibland.

Idag skrev en vän ett blogginlägg som berörde mig ända in i benmärgen. Det var nog viktiga ord för mig, för jag känner precis likadant men har aldrig riktigt vågat skriva ner dom. Förrän nu.


Är det någon här som har fått en ångestattack?
Det har jag.
Det känns lite grann som att man ska dö. Eller ja, man tror att man ska dö. Så är det för mig i alla fall. Det första steget är det där virvlandet i magen och yrsel i huvudet som sedan övergår till en stor klump och paralyserande av min kropp. Det känns ungefär som att jag i mina tankar måste sända direktiv till varenda kroppsdel, varenda organ för att dom ska fortsätta att göra det som förutsägs av min kropp. Det suger verkligen all energi ur en att behöva tvinga benen att gå och hjärtat att slå, så efter det börjar andningen att kännas fruktansvärt tung.
Jag har fått lära mig att det enda rätta att göra under en ångestattack är att stanna kvar i den. Att vad man än gör inte ska avbryta och trots att det känns tungt så ska man fortsätta som normalt, för det är på så vis som man vinner över ångesten och förhoppningsvis dämpar den till nästa gång. För, varje gång som man lyckas stanna kvar i den så lär man kroppen att det är okej. Jag kommer inte att dö.
För er som inte känt på det här kan jag säga att det är svårt, fruktansvärt bedrövligt svårt. När andningen börjar gå över till hyperventilering och kroppen vill explodera så vill man bara långt bort, till ett hörn där man kan krypa ihop och gråta ögonen ur sig. Efteråt känner jag oftast vemod och obehag över vilken dålig människa jag är som är så svag.

 
Hela min tid i Piteå var en enda berg- och dalbana som slutade i total kollaps. Det gick upp för mig en dag då jag tillsammans med min pappa åkte skidor längs Kultsjön och jag bröt ihop fullständigt i någonting liknande som jag beskrev ovan. Det var nog där som jag bestämde mig för att jag var tvungen att flytta hem igen.
 
Under mitt första år efter hemflytten sa jag till alla att jag flyttade för att jag var skoltrött, att jag behövde en paus och att det var skönt att få göra någonting annat. Det var så inte sant. Jag var så deprimerad att attackerna kom varje vecka och jag fyllde inte upp en enda nattsömn. Musiken rörde jag inte och det enda jag kände för mig själv var avsmak. Mitt liv låg i lådor och det kändes som att jag inte hade någon alls i mitt liv som tyckte om mig. Jag menar, vem kunde tycka om mig när jag knappt stod ut med mig själv?

 
Jag kan inte komma ihåg när jag trivdes med mig själv, om jag någonsin har gjort det. Jag har alltid tagit ut mina psykiska problem på någonting väldigt självklart, någonting jag kan påverka och styra över som jag behagar -- Min kropp. Att strunta i att äta och svälta sig själv har för mig varit ett naturligt agerande när huvudet inte velat vara på min sida då fokuset flyttats från det diffusa till någonting mer konkret. För mig har det känts lätt och under många år har jag lärt mig att vara fokuserad och hitta energi trots att jag ligger på ständigt underskott. I perioder har jag hetsätit och sedan gjort mig av med det. Även om det låter både bisarrt och fullständigt idiotiskt, så har det varit ett sätt för mig att hantera allt ont i mig. Tankarna är så svåra att parera och kontrollera då dom haft en ständig makt över min självkänsla att jag börjat tycka att jag förtjänar allt det där. Jag är helt enkelt inte värd någonting bättre.
 
Det är inte lätt att prata om att man inte mår så bra. Dom som man tycker om och kan lita på kan förstås hantera det någorlunda, men det svåraste är dom andra. Det är ju fan ingen som mår bra dessa dagar och därmed blir mitt ofentliggörande ett enda cravingkalas efter uppmärksamhet. Lite så har det känts, fram tills att jag läste min väns text idag om hennes sjukdom. För det är ju precis vad det är och det är någonting jag inte förstod förut. Det är inte meningen att man ska tycka att man lika gärna skulle kunna sluta finnas och det är inte meningen att helt naturligt ska plåga sin kropp i evigheter för att man tycker att den förtjänar det.
 
Jag mår bättre nu, det gör jag, men inte alla dagar.
Jag har svårt att se mig själv utan allt det här, men jag kan se mig själv leva ett liv där jag lärt mig att hantera det. Sedan en tid tillbaka har jag faktiskt börjat svara folk när dom frågar hur det kom sig att jag flyttade från Piteå med vad som egentligen hände: Jag blev sjuk. Jag blev sjuk och var det under en lång tid innan jag fick möjligheten att flytta hem till mina fantastiska, stöttande föräldrar som hjälpte mig att påbörja mitt avståndstagande till alla mina problem. Jag hade turen att träffa en kille som jag inte alls var redo för att träffa, men hade jag inte träffat honom så hade jag förmodligen fortfarande kravlat på golvet som en desperat insekt. Jag hade turen att ha vänner som vågade ställa frågan när jag själv inte vågade prata och jag hade turen att få jobba tillsammans med barn för gav mig ett uppsving i livslust för en lång tid framöver. Jag har haft turen att få börja om i en ny stad och jag hade verkligen turen när jag kom in på en skola som fick mig att tycka om musik igen. Trots all den här turen så är jag inte helt på banan än och vet inte heller när eller om jag kommer att vara det. Allt jag vet är att jag för varje dag lär mig mer och mer om mig själv och att inte kunna prata om det aldrig kommer att ta mig framåt igen.

Så, den här texten är för mig och för alla er andra som känner er hopplösa i er instängda rustning.
Jag kommer inte säga till er att allting kommer att bli okej, men jag vill säga till er att ni gör det jävligt bra. För det är fan inte lätt, eller hur? Jag vill också säga till er att jag hoppas att den här texten, precis som Klaras text, kan få er att förstå att det finns inga fel med att prata om sin psykiska eller fysiska ohälsa. Det är precis såhär jag hoppas att det kan vara, att vi tillsammans kan lyfta det här tabulagda ämnet och faktiskt prata om det. För det är ingenting fel med det och det är absolut ingenting fel med Dig för att du känner som du känner.
Jag förstår dig och vi är många som förstår.
Nu är det bara att blicka framåt.
Ord

Livstecken, hej hej.

Hej!
Ett litet livstecken kan kanske vara på sin plats nu när jag kommit ut ur tunneln som jag för en stund inte trodde hade något ljus över huvudtaget. Jag kan nästan sätta en tå på att det kan ha varit den längsta och mest intensiva perioden i mitt liv, dom här veckorna som jag har bakom mig nu. Jag har tagit mig igenom ett spex som förmodligen var det bästa spexet jag sett och tillsammans med mina fina körtjejer har vi föst varandra framåt så fort som någon känt sig svag och orkeslös. Det är fint när man tillsammans har en tuff period men träffas så ofta att man börjar känna de innersta vråerna på varandra och därmed kan leverera det som behövs i krisläge. Speciellt tack till Helena för hennes mandarinmatning när blodsockret ständigt dalade nedåt. Men, nu är det punkt för det och för mig lär det inte bli någon större medverkan i spex ett bra tag framöver trots att det är så roligt när man möts så många människor under ett och samma tak. 
 
Nu håller nästa projekt på att vara landat. I veckan är vi i min ensemble på skolan ute och spelar för låg- och mellanstadieelever runtom kommunerna utanför Umeå. Vi spelar radiohits, låtar kidsen känner igen och försöker lyfta hur kul det är att spela ett instrument när man får göra det i band - Tillsammans med andra! Trots att vi försökt lyfta instrument som oftast i de där lägre åldrarna inte är så hippa så märker man ganska fort hur svårt det är att få fram när gitarristerna och trummisen lirar loss på sina instrument. Det är ju coolt, det kan man som inte ta ifrån dom. 
Idag var vi på en skola i Holmsund och där fick vi bra respons. Det är kul när man spelar för den där mellanåldern som fortfarande är nyfikna men ställer lite mer eftertänksamma frågor än dom allra yngsta (som inte alls är intresserad av instrument utan mer av hur gammal man är, om man gillar hästar och varför man har glasögon). Ett lite större gäng tjejer stod runt mig idag och frågade om tips hur man ska göra om man vill lära sig att spela synth och piano. Det är så roligt när man som opartisk får stiga in med sina egna reflektioner och får lämna det traditionella musikskoletänket som tyvärr lever kvar på alldeles för många ställen. Att spela "Bä bä vita lamm" är inte kul om man är 10 år gammal. Det finns så mycket bra musik som är hyffsat lätta att lära sig, så varför möter man inte barnen där - i deras egna värld? Efter vårt samtal var de här brudarna väldigt sugna på att spela i band tillsammans och började spekulera kring vem som skulle spela vad. "Vi startar tjejband, det finns ALLDELES för många pojkband!" -- DÅ känner man att man kanske har kunnat påverka dom åt rätt håll. Jag hoppas att jag en dag får gå och höra dom här tjejerna spela i sitt band. Hoppas hoppas.

Men, det här var en spretig uppdatering från mitt fråvarande jag.
Hoppas ni mår bra så hörs och ses vi när nästa andningspaus ges!