Tjena Umeå!

Vet ni? Till helgen åker jag och Andreas till Umeå för första gången sedan vi flyttade därifrån. Vi är liksom lite nykära, nervösa och sprättiga i kroppen båda två. Vi älskar ju Umeå och det liv som vi hade där, så det ska bli fint att få återförenas med staden och de människorna som är kvar. Vi ska övernatta i Vännäs hos Dahlgren (A's morfar) och hänga med hans föräldrar som kommer upp från Uppsala, och på söndag blir det träning på boxen tillsammans med Andreas gamla träningskompanjoner. Förhoppningsvis blir det en visit i Röbäck också för att surra med brodern och pussa på barnen. Den här helgen kommer att bli EPISK!!!!!!!!! (astaggad)

Vår gamla lägenhet i Umeå som känns "w00t! Bodde vi verkligen två personer och en katt på den där lilla, lilla ytan?!" i jämförelse med vad vi har idag. Det är väl på den fronten främst som Piteå samlar in fler plus än Umeå.
 
 

Tomater.

Igår hängde jag med Josefine, en tjej jag lärde känna under Umespexet 2014 som flyttade upp hit i höst för att premiärjobba som nyexaminerad psykolog. Vi lagade mat, hon bjöd på ett glas rött och vi surrade om små och stora värdsliga ting. Vi pratade om flyktingkrisen, då hennes jobb har ett enormt tryck just nu och dom känner sig både maktlösa och upprörda. Det är svårt det där, när man pratar om att det inte kommer att fungera om man fortsätter att öppna upp för alla som kommer. Det är svårt, för jag förstår problemet alldeles glasklart. Är det så bra att ta emot när man inte kan ge ett gott bemötande? Är det som bra när man i vården måste säga stopp och belägg, då trycket är för högt och det är helt omöjligt att ta emot flera om man ska kunna göra ett bra jobb? Är det så klokt att placera människor i lägenheter och hus som inte ens vi svenskar vill bo i, och låta dom sitta där tills en tolk äntligen är ledig och myndigheter kan ta emot deras ärende?
Det är ett otroligt frustrerande och känsloladdat ämne. Jag förstår ju verkligen allt det där. Men vad är då alternativet, undrar jag? Att stänga landsgränsen? Att exkludera och låta dom gå ovissa på gator i länder där dom inte kan varken språk, rutiner eller kultur? Vad är alternativet?


Jag blir så otroligt frustrerad och jag förstår att det här är ett svårt problem att tackla. Det här är ju en sådan absurd situation som ingen av oss ens kan föreställa sig hur det måste vara, och jag förstår att besluten är tunga när hela situationen är lite "pest eller kolera" i dagsläget.
Samtalet med Josefine fick mig att tänka på den här låten av Bo Selinder. Jag skulle vilja skicka den, tillsammans med en rejäl bitch slap, till de människor som fått hela länder att hamna på flykt från sina hem och sin familj. Bosse är så mycket klokare och alla borde lyssna på honom.


Fotoinspiration.

 
Mina år i Piteå har definitivt gett mig både inspiration och massor av övningstillfällen för att bli bättre på att fotografera. Det är ett arkiv med en salig blandning och varierande kvalité, men jag har lärt mig så enormt mycket längs vägen. Sedan jag flyttade härifrån har kameran fått vila stillsamt i kameraväskan och åker bara fram när det är någonting ytterst speciellt som jag helt enkelt vill dokumentera. Jag känner att jag måste komma igång igen, speciellt nu när jag är på en sådan otroligt inspirerande plats!

Min tanke är att jag ska börja utmana mig själv lite mer och ska knåpa ihop en lista med tankar och teman som jag tycker känns roliga.
Så nu till er: Är det någonting speciellt som ni vill att jag ska försöka gestalta? Jag tar gärna emot förslag på teman, idéer och tankar så blir förmodligen min motivation något högre!