Farmor - 1935 * 2013

Är det någonting jag fått höra genom min uppväxt och även nu i vuxen ålder, då är det att jag är lik min farmor ända ut i fingerspetsarna. Vi sparar presentpapper, vi sorterar saker i de mest konstiga kombinationer och vi viker våra påsar på ett speciellt sätt. Jag har samma kroppsbyggnad som henne och en någorlunda stor skara bland mina skor är hennes gamla som jag fyndat i någon garderob någonstans på hennes övervåning. Hon var rapp i munnen och var inte rädd för att ha en åsikt, någonting jag har förstått passar rätt bra in på mig också.
 
Min farmor var en riktig tokfarmor och det är med henne som vi har busat mest med under vår uppväxt. Hon tog med oss till ladgården för att fynda skatter bland allt bråte som dom samlat på sig genom åren och hon brukade linda in oss i gamla mattor för att sedan putta ner oss för lägdan. Det kändes som man flög nerför backen och livet kunde inte vara enklare än så. Hos farmor fick man dom allra bästa våfflorna, och i deras hem fick man alltid en kopp oboy till. Det fick man minsann inte hemma, så det var ju rena lyxen. Hon älskade att plocka blommor och någonting av mina finaste minnen med henne var när vi, hon och den lilla flickan jag, gick upp ovanför vägen och plockade ploppen för att sedan stolt placera dom i en vacker vas mitt på köksbordet. Min farmor älskade oss så in i bomben och hon var barnvakt åt oss så fort som hon fick möjlighet. Ibland kunde hon till och med ringa till mina föräldrar och be dom sätta en unge på bussen, bara för att få lite kvalitétstid med var och en av oss.
 
Min farmor blev sjuk, precis som många av hennes syskon, i de anhörigas sjukdom. Alzheimers.
Från att ha varit en aktiv, sprallig, vältalig och älskad kvinna började hon sakta men säkert att bli någon annan. Till slut blev hon ingen alls.

I yngre dagar förstod vi inte alls allvaret i det där, utan vi skrattade gott när vi hittade syltburkar i garderoben strumpbyxor i skafferiet. I hennes hem verkade hon lika självsäker som alltid och för oss var hon samma tokiga farmor som hon alltid har varit. Däremot började man sakta men säkert förstå hur hennes sjukdom påverkade henne, framförallt när hon kom ut ur sin trygghetszon där hon kunde alla skrymslen och vrår som sin egen ficka. En midsommarafton försvann hon spårlöst och efter både polisinkallning och timmar av sökande hittade man henne mitt upp på fjället, mitt i natten. "Jag är ute på promenad", menade hon.

De senaste åren har hon bott på demensboende i Vilhelmina och hon har varit omgiven av fantastiskt kompetent personal som hållit henne ren, frisk och stark. Ja, i den mån man kan, det vill säga. Bortsett från i år så har jag bara lyckats ta mig dit två gånger sedan hon flyttade dit, men det har varit oerhört svårt att se den här kloka kvinnan förvandlas till en vandrade kropp utan själ eller talförmåga. Många gånger i min ensamhet har jag gråtit över att det blev som det blev. Att Hon blev som hon blev. Kvinnan som jag hade kunnat ha fantastiska samtal med, hon som utan tvekan skulle ha hälsat på mig i Piteå för att se mina konserter. Hon som hade välkomnat mig med öppna armar och hon som hade kunnat berätta historier för mig som ingen annan kan. Att just Den kvinnan fick ödet att tvina bort, det gör ont i både själ, hjärta och kropp.
 
Trots allt detta så är jag så trygg i att jag fortfarande minns och referar till henne som den hon var och inte till den hon har blivit. Mina minnen av henne är starka, tydliga bilder och jag minns varenda detalj i hennes beteende och i våra minnen. Det är jag oerhört tacksam över. Men jag menar, vem skulle kunna glömma en sådan kvinna i första taget? Absolut inte jag.
 
 
 
I morse dog min farmor.
Det känns konstigt.
 
Ord

Soldag.

 
Idag vaknade jag upp av det finaste ljuset jag sett på länge. Snacka om vårsol! Vi startade dagen med en skidtur längs Kultsjön och satte oss sedan utanför huset med eftermiddagskoppen. Men, det kostar att ligga på topp som man säger. Min benhinneinflammation har börjat göra sig påmind igen och efter skidturen (som jag tänkte skulle vara någorlunda skonsam) så började det värka mer än någonsin. Imorgon åker jag till Vilhelmina för en lite längre visit, så då ska mina bästa skor och en stor burk tigerbalsam hänga med. Johåddah, trist bara att behöva ta det lugnt nu när vädret är så fantastiskt. Typiskt, säger jag.