Farmor - 1935 * 2013

Är det någonting jag fått höra genom min uppväxt och även nu i vuxen ålder, då är det att jag är lik min farmor ända ut i fingerspetsarna. Vi sparar presentpapper, vi sorterar saker i de mest konstiga kombinationer och vi viker våra påsar på ett speciellt sätt. Jag har samma kroppsbyggnad som henne och en någorlunda stor skara bland mina skor är hennes gamla som jag fyndat i någon garderob någonstans på hennes övervåning. Hon var rapp i munnen och var inte rädd för att ha en åsikt, någonting jag har förstått passar rätt bra in på mig också.
 
Min farmor var en riktig tokfarmor och det är med henne som vi har busat mest med under vår uppväxt. Hon tog med oss till ladgården för att fynda skatter bland allt bråte som dom samlat på sig genom åren och hon brukade linda in oss i gamla mattor för att sedan putta ner oss för lägdan. Det kändes som man flög nerför backen och livet kunde inte vara enklare än så. Hos farmor fick man dom allra bästa våfflorna, och i deras hem fick man alltid en kopp oboy till. Det fick man minsann inte hemma, så det var ju rena lyxen. Hon älskade att plocka blommor och någonting av mina finaste minnen med henne var när vi, hon och den lilla flickan jag, gick upp ovanför vägen och plockade ploppen för att sedan stolt placera dom i en vacker vas mitt på köksbordet. Min farmor älskade oss så in i bomben och hon var barnvakt åt oss så fort som hon fick möjlighet. Ibland kunde hon till och med ringa till mina föräldrar och be dom sätta en unge på bussen, bara för att få lite kvalitétstid med var och en av oss.
 
Min farmor blev sjuk, precis som många av hennes syskon, i de anhörigas sjukdom. Alzheimers.
Från att ha varit en aktiv, sprallig, vältalig och älskad kvinna började hon sakta men säkert att bli någon annan. Till slut blev hon ingen alls.

I yngre dagar förstod vi inte alls allvaret i det där, utan vi skrattade gott när vi hittade syltburkar i garderoben strumpbyxor i skafferiet. I hennes hem verkade hon lika självsäker som alltid och för oss var hon samma tokiga farmor som hon alltid har varit. Däremot började man sakta men säkert förstå hur hennes sjukdom påverkade henne, framförallt när hon kom ut ur sin trygghetszon där hon kunde alla skrymslen och vrår som sin egen ficka. En midsommarafton försvann hon spårlöst och efter både polisinkallning och timmar av sökande hittade man henne mitt upp på fjället, mitt i natten. "Jag är ute på promenad", menade hon.

De senaste åren har hon bott på demensboende i Vilhelmina och hon har varit omgiven av fantastiskt kompetent personal som hållit henne ren, frisk och stark. Ja, i den mån man kan, det vill säga. Bortsett från i år så har jag bara lyckats ta mig dit två gånger sedan hon flyttade dit, men det har varit oerhört svårt att se den här kloka kvinnan förvandlas till en vandrade kropp utan själ eller talförmåga. Många gånger i min ensamhet har jag gråtit över att det blev som det blev. Att Hon blev som hon blev. Kvinnan som jag hade kunnat ha fantastiska samtal med, hon som utan tvekan skulle ha hälsat på mig i Piteå för att se mina konserter. Hon som hade välkomnat mig med öppna armar och hon som hade kunnat berätta historier för mig som ingen annan kan. Att just Den kvinnan fick ödet att tvina bort, det gör ont i både själ, hjärta och kropp.
 
Trots allt detta så är jag så trygg i att jag fortfarande minns och referar till henne som den hon var och inte till den hon har blivit. Mina minnen av henne är starka, tydliga bilder och jag minns varenda detalj i hennes beteende och i våra minnen. Det är jag oerhört tacksam över. Men jag menar, vem skulle kunna glömma en sådan kvinna i första taget? Absolut inte jag.
 
 
 
I morse dog min farmor.
Det känns konstigt.
 
Ord
Malin

Vad vackert skrivet. Stor kram till dig.

P Löfgren

Låt minnena flöda.
Den största kramen på länge digitalt och förlängning på den nästa gång. Kram.

Petra

Så sorgligt, men vackert skrivet Evelina. Det låter som att du haft ynnesten att leva nära en extraordinär person. De man älskar lever för alltid: minns din härliga farmor som den hon var när hon levde som bäst och bär med dig all den kärlek du fått.

Skickar stora kramar och varma tankar!

Carolina

Vilken vacker och innerlig text om din farmor! Dina ord går rakt genom dataskärmen. Jag är säker på att du någon gång kan få plocka ploppen med din farmor igen! Stor kram!/C

Evelina Kyrk

Vackra ord. kram!

Erika A

Så sorgligt. Mitt i allt det där är det fint att du har så många minnen och att ni verkar fått dela fina stunder tillsammans. Sänder en tanke och en varm kram till dig och din familj Evelina.

hanna

jättejättefint skrivet!!

Anna

<3 Otroligt vackert och hjärtskärande sorgligt på samma gång.

Robert Granlöf

Otroligt fint skrivet och så på pricken bra beskrivning av henne. Tack!