Att leva med ångest.

Att leva med ångest är otroligt påfrestande för både kropp och själ. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig för att börja plugga igen med tanke på hur jag mått de senaste åren, men tack vare min fantastiska sambo och fenomenala klasskamrater har det hittills känts som piece of cake. Jag har från första dag velat vara öppen med hur mitt liv ser ut och jag har fått så otroligt fin respons från mina nyfunna vänner. En del man stöter på vet inte riktigt hur de ska bete sig när jag berättar att jag lever med nedstämdhet och ångest i olika former medan andra bemöter det som om det vore huvudvärk eller andra fysiska sjukdomar - Som det borde vara helt enkelt. Det förvånar mig dock hur lite koll människor har när det kommer till det här området vilket gör det desto viktigare att faktiskt prata om det.
 
Jag visste själv inte riktigt vad jag gick igenom och vad jag hade framför mig förrän jag till slut sökte hjälp för det, med 10 års ovisshet och nedstämdhet i bagaget. Det man vet är att det är olika från person till person, men det finns fortfarande en del saker som består. Att man är sjuk, exempelvis. Att inte ha energi, att inte orka, att ibland bli fullständigt fastfrusen och inte förmå sig att göra någonting även om man är fullt medveten om vad som står på agendan. Jag har träffat så många som känner precis som jag känner vilket är otroligt befriande när man kommer in i skoven av destruktivitet. Men, att sedan försöka förklara för människor som aldrig känt det jag känt, varför jag ibland inte klarar av att göra vissa saker under vissa omständigheter, det är mycket svårare. Jag vill också förtydliga att jag aldrig haft några som helst problem att ta mig till mitt jobb eller att vara aktiv i grupparbeten då det är typiska motivationer som fungerar bra på (i alla fall min) ångest, men när det gäller mig själv i oberoende relation till andra människor är det så mycket svårare att vara effektiv.
 
Allt som oftast är jag frisk och ganska glad. Jag har ju också lärt mig vad jag behöver göra för att hela jag ska hålla ihop. Det är väl lite det som är det trixiga, att allt mellan det fysiska och det psykiska måste vara i perfekt balans för att man inte ska tippa över åt något håll. Jag som dessutom lever med en rätt aggresiv IBS som reagerar blixtsnabbt på stress och destruktivitet måste vara extra vaksam. Att äta lagom på regelbundna tider, att sova dom timmarna som jag behöver, att ha rent runt omkring mig och träna för att stärka kroppen. Att träffa människor men också stimulera huvudet med egentid. Att äta mediciner som gör att allt ovan är möjligt att genomföra för att jag ska må bra.

Allt som oftast är jag glad.
Ibland är jag inte det.
Jag har accepterat det och jag ser det inte som ett hinder i mina vardagliga bestyr och studier. Ibland är det dock svårare för mig än för andra och det är inte för att jag är lat, vilket jag mycket väl förstår att jag uppfattas som ibland. Jag vill mycket och jag har drömmar, men jag måste ständigt bromsa mig själv för att jag inte ska hamna rakt in i kaklet. Har man varit där så vill man liksom inte göra om samma misstag igen.

Så, med detta sagt:
Jag är så glad att ni frågar. Jag älskar när ni frågar. Jag uppskattar verkligen att ni vågar er fram, även om ni inte förstår eller vet någonting om det. Det värsta är när man själv är öppen och personen framför sig skruvar på sig i obekvämlighet och helst av allt vill byta samtalsämne. Jag förstår att det kan kännas så, men för mig är detta en naturlig del av mig och mitt liv och jag räds inte att prata med andra om det här precis som jag inte räds att prata om min magsjukdom. Det borde inte vara någon skillnad och jag hoppas att flera vågar möta detta i samtal och konversationer, för det behövs. För alla.


En typiskt glad Evelina på sin födelsedag 2014.


Ps: Gillar ni det här inlägget så får ni gärna trycka på hjärtat här nedanför så sprids texten till andra som kanske känner igen sig i det jag skriver om. Puss och tack för fin respons. <3
Ord
att leva med ångest - depression - ångest
Carolina

Så starkt och bra skrivet om detta ämne! Det behövs verkligen personer som öppet och ärligt vågar skriva om ångest! Heja Evelina!

Svar: Ja, det är ju skrämmande men ack så viktigt. Lite på tema också om ungdomarna som tog sina liv i år - Om man kunde få en annan öppenhet om detta så skulle säkert en del fall kunna förhindras. Man vill ju tro det i alla fall!
evelou

Camilla

Bra skrivet. Viktigt att uppmärksamma!

Svar: Åh, tusen tack! Och ja, visst är det? Hoppas att vi får se ä-n-n-u mera även om det börjar lätta lite när det gäller psykisk ohälsa.
evelou

liamochmelvin.blogg.se

Det känns precis som om det var jag själv som skrivit texten. Tack för att du delar med dig, då känner man sig inte lika ensam. 💕

Svar: Åh, tack för dom fina orden! Ja, genom att få sådana här svar så känner ju jag mig också mindre ensam. Tänk så många vi är, men ändå pratar ingen? Dumheter. Vi måste prata, annars går vi sönder. Kram!
evelou

Sanna Broberg

Tack för att du delar med dig av dina tankar! 💗💗💗

Sanna Broberg

Tack för att du delar med dig av dina tankar! 💗💗💗

Svar: Åh, tack! 💗 Ja, som en vän till mig brukar säga: Vi måste prata, annars går vi sönder.
evelou