evelou

Jamen hörrni, då har jag provat på en erfarenhet jag tidigare aldrig erfarat: Jag har legat inne på sjukhus. Som många av er vet så har ju jag haft problem med min mage sedan jag var liten. Ingen vet vad det är, men det man vet är att jag har överkänsliga tarmar och som reaktion på saker krampar den gärna ihop sig. Förra veckan högg det till i magen och jag trodde att det var mina vanliga magbesvär, men när det gått en dag och smärtan bara blir värre så lyckades Andreas övertala mig att vi skulle åka till primärjouren. Från Vårdcentral blev jag skickad på akuten och på akuten blev jag skickad till kirurgen. Man trodde att det var min blindtarm som spökade och min prover visade att jag hade en pågående infektion i kroppen. Planen var operation, men på grund av full rulle på NUS så sköts det upp. Tur var väl det, för eftersom att dagarna gick mådde jag bättre och proverna gick åt rätt håll.

Efter att ha åkt in och ut under helgen är jag idag äntligen utskriven och proverna säger att min kropp mår bra. Man vet inte vad det var som hände riktigt, men det är ju egentligen oväsentligt eftersom att allt gått åt rätt håll. Däremot var det så fruktansvärt sorgligt att det blev såhär just den här veckan då min mammas 50-årskalas ägde rum i lördags. Jag trodde att jag skulle gråta ögonen ur mig när jag förstod att jag inte skulle kunna åka och jag var så himla arg på Andreas som inte lät mig fara (tur var väl det eftersom att jag var tvungen att åka in lördagnatt igen). Jag har dock hört att kalaset var en riktig succé och att mamma var jättenöjd, och det var väl ändå huvud saken!

 

 

Annars, som sjukhusdebutant kan jag konstatera följade saker:
- Det är verkligen asjobbigt att sova med dropp i armen. På riktigt, asjobbigt. Jag tänkte att det måste finnas något knep för hur man ska göra det så smidigt som möjligt, men jag lyckades inte knäcka nöten.

- Kanske världens bästa knep för viktminskning: Åk in på NUS och låtsas att din blindtarm måste ut så att du planeras för operation. Du får inte äta, och har du tur -- som jag hade -- så får du inte heller äta på nästan t-r-e dagar. Effektivt om något.

- Man får ju ett sånt här plastarmband med sitt namn och personnummer på. Om man kisar tillräckligt mycket så kan man låtsas som att man är på festival. (Ja, man har inte så kul där så då fantiserar man om just sånt) (ja, nu är det ju inte riktigt samma sak då jag tvivar på att du har en säng som har en sån där fjärrkontroll som man justerar ryggstödet på sängen med)

- På tal om festival. I höstens spex var det en kille som använde sin dropställning som dans- och sångrekvisita medan han sjöng Spice Girls. När jag låg med droppet var i stort sett allt jag kunde tänka på hur gärna jag ville resa mig upp och riva av en bit a la Broadway-style. Jag gjorde det inte.

- Det som också är kul är hur sjukt bad ass jag ser ut nu när jag är utskriven. Till dom som inte vet att jag har legat inne på sjukhus kan jag säga att jag gillar sprutor till och sedan visa upp mina sönderstuckna armar. Dom kommer köpa det diiiiirrrreeekkkt och ba "waaaoooww".

- Jag har tidigare inte tänkt på hur många läkarstudenter jag känner idag. På avdelningen har jag hunnit träffa två som jag känner, och på sociala medier där jag lagt upp lite bilder och skrivit av min tristess så är det flera läkarkompisar som kommit med tips, förståelser och diagnoser. Det är lite kul, men framförallt blir man glad när människor bryr sig.