evelou

Någon gång under sommaren hade jag alldeles för mycket fritid och tristessbläddrade runt internets alla hörn. Jag vet inte var det var, men från ingenstans ploppade Humlans event på Idun som talade om att Sofia Karlsson skulle komma till Umeå i oktober. Från noll till hundra var sällskap ordnat och biljetter bokade, det var bara väntan man skulle stå ut med.

Igår möttes jag och Carolina upp på Socialize för att äta näst intill på tok för god mat, också var det bra att vi hann surra av oss lite innan det var dags för konsert. Jag är SÅ himla glad att jag fick göra det här just med Carolina - Inte bara för att hon är minst lika såld på Sofia Karlsson som jag, utan för att vi är så likasinnade när det kommer till musiken. Vi båda tycker om att analysera och kommentera (alltså stackars dom som satt bakom oss dom här timmarna), sen är det alltid någonting befriande med att få uppleva någonting tillsammans med någon som tycker om svensk text och musik precis lika mycket som jag gör. Så, stort tack för den här kvällen Carro. Nu sätter vi igång med projektet så snart som vi får chansen!

Och.

Sofia Karlsson.

Jag funderade lite grann längs konsertens gång hur just hon och hennes musik kom in i mitt liv, men egentligen spelar det inte så stor roll. Hon är nog den absolut största inspirationskällan när det kommer till mitt eget skrivande och komponerande, och om jag inte hade haft hennes lätta, tårfyllda stämma att sjunga med genom åren så tror jag knappast heller att jag hade varit den sångerskan jag är idag. Vi alla har ju våra förebilder och Sofia Karlsson är verkligen min. Hennes nya låtar bara växte till taket efter den här konserten och när hon körde sina gamla bitar så fylldes min kropp av välbehag och lugn. Jag tycker också om hur hon väljer sina musiker med omsorg, hur mycket tacksamhet hon visar för sin publik att just dessa människor står på den där scenen tillsammans med henne och hur hon som frontfigur alltid spelar både mot publik men också tillsammans med sina musiker. Det märks att dom har roligt tillsammans.

 

Ibland grät jag, som när violinisten körde ett helt eget nummer ensam med sin fiol. Jag skrattade åt hennes fyndiga mellansnack och tuban som var så fenomenal att det var nästan galet. Jag imponerades över arren, hur dom plötsligt plockar upp och spelar på en såg eller när killen borta på hörnet ständigt plockar upp nya instrument som han verkar kunna lika bra. Nej, det finns så mycket jag skulle vilja säga och kommentera, men jag tror inte att jag ska göra det något mer. Den här konserten hamnar direkt på min topp tre-lista av bästa konserter jag sett och min inspiration för att spela sköts mot skyarna. Någon gång när jag sitter och drömmer mig tillbaka kommer jag säkert bjuda på lite filmklipp också.
Det här kan jag leva på länge.