evelou

 

Det blir ett känslosamt utlopp i den flödande text som följa skall. Ibland kan man definitivt få konkreta stunder som får en att undra hur mycket själen klarar av, hur mycket den kan sörja. Jag sörjer djupt den våg som forsat in över Europa och jag känner mig så himla liten. Jag vill kunna göra så mycket och jag vill kunna hjälpa, men jag känner mig som en myra som skriker på hjälp därnere på marken med en evighets avstånd till skyn och människorna som jag inte -- hur mycket jag än försöker -- kan förstå.

Jag sörjer över att inte en utan två människor har lämnat oss här på marken för att bege sig till en plats vi inte riktigt vet var den är än. Jag har alltid haft svårt att acceptera döden och alltid varit rädd för att den ska ta Mig. Jag har desto mer svårt att acceptera den när den tar människor vars tid inte är inne än, det tycker jag bara känns orättvist. Jag önskar bara att min kärlek kunde flöda med vinden, bort över halva landet och landa i hjärtat hos dom som sörjer allra mest. Jag vill lägga över all min styrka på dom så att dom orkar, trots att det känns oövervinneligt. Ännu en gång: Jag känner mig liten.

 

Dagar som dessa ligger jag bara i soffan och lyssnar på Sofia Karlsson.

Hennes musik ger mig utlopp för att släppa ut alla känslor, samtidigt som hon ger en lugn att samla sig och ta dom där nya tagen som man lätt tappar grepp om när allting händer på en och samma gång. Imorgon är det nya tag, då ska jag orka lite mer.