evelou

För ett år sedan var jag sönderslagen, trasig och oduglig.
Jag hade tagit hela mitt liv, stoppat ner det i flyttkartonger och låst om dörren som de senaste två åren varit min. Jag lastade in mitt liv i en bil och lämnade bort mina nycklar till någon som från den stunden skulle komma att kalla min lägenhet för ”hem”. Det var mörkt och det var kallt när vi väl framme i min trygga fjällvärld lastade in mina ägodelar i en kall ladugård. Plötsligt så var beslutet ett faktum.

För ett år sedan sov jag dåligt.
Jag låg vaken och stirrade mig blind på punkter, sprickor, vinddrag och andetag tills klockan var så mycket att solen börjat gå upp och jag slocknar i ren utmattning. Varje morgon vaknade jag efter tre eller fyra timmars sömn, och jag klev upp då jag börjat lära mig att jag ändå aldrig kommer att kunna somna om igen, hur mycket jag än skulle försöka.

För ett år sedan sörjde jag.
Jag sörjde min oduglighet. Jag sörjde att allt jag marknadsfört hos mig själv var bluff och båg. Jag var inte alls en person i regnbågens alla färger – jag var beige. Jag sörjde så djupt och alla vanställningar gjorde mig sjuk. Familj och vänner gick oroliga, vågade inte ta orden i munnen och kände sig hjälplösa medan jag fullständigt apatiskt gick på och lät mig själv vara sjuk. Jag lät mig själv straffas.

Den 13 mars 2013.
Minusgraderna hängde i luften och jag vaknade upp i min kusins lägenhet. Umeås himmel var magiskt klarblå och jag vandrade längs Väst på stan mot centrum, på tok för tidigt. Jag satte mig på ett café och drack mitt kaffe medan minutrarna passerade i slow motion. Jag har alltid velat vara tidig.

När klockan närmade sig ett satt jag länge och vägde. Vad händer om jag är först? Vad händer om han står och väntar? Ni vet hur det är när man ska möta upp någon man inte riktigt känner. Man har inga referenser, inga jargonger eller uppfattningar. Iklädd dubbla strumpbyxor, klänning och stickad tröja reste jag mig upp från cafébordet, tog på mig min lila kappa och började gå. Solen lyste och precis som jag förfarat stod han där och väntade. Vi gav varandra en kram och började gå mot Bildmuséet nere vid vattnet. Efter det gick vi på café. Efter det gick vi på ytterligare ett café. Sen skiljdes vi åt.

Gud vad jag var rädd då.
Den här dagen, för ett år sedan.
Jag kände mig så trasig och visste inte om jag skulle våga släppa in en människa i mitt liv. Jag visste helt enkelt inte om jag var redo att öppna min bok för en annan människa och säga ”Såhär ser det ut och här står jag idag. Jag har en lång väg kvar och jag har ett hårt arbete framför mig. Du får finnas där om du vill men jag förstår om du känner tvärtom.” Det kändes svårt och omöjligt.

Den 13 mars 2013 var dagen då mitt kapitel satte punkt och jag startade ett nytt. Sedan den dagen har jag känt mig mindre trasig för var dag som går. Jag började få färg och jag vågade ta hjälp för att bli frisk. Jag fick ta tid på mig och jag kände mig aldrig pressad, och till slut stod jag där en dag och hade lämnat det mesta bakom mig. Jag kände att jag hade en mening, ett sammanhang och ett värde. 

Allt är tack vare dig.

 För ett år sedan, den här dagen på pricken, tog du mig med storm.
Du är en av de mest intressanta, vackra, ödmjuka, roliga, lyhörda, karaktäristiska människor jag träffat. Med dig blir himlen alltid klarblå, precis som den här dagen för ett år sedan.

Ett år.
Andreas Skog, det finns ingen som är som du.
Och tänk att det var jag av alla som fick dig.