evelou

Nyårsafton.

Frosten som lagt sig på natten hade tinat upp innan vi hunnit dricka upp morgonkaffet. Det var stå i inne i köket och det var här som kvällens årskifte skulle äga rum för resterande av familjen, men vi, vi hade andra planer. En middag som en väns mamma slavat ihop åt oss för att vi skulle få bästa tänkbara nyårsmiddag och huset hade dom själva flytt för att vi skulle få allt utrymme vi ville ha.

 

 

Bara dagar innan hade jag i en helt annan stad köpt mig en kjol som var alldeles för fin för mig, men som jag spanat in och övertalat min självkänsla att jag visst kunde bära upp. Det var en kort, svart kjol med ett svep av skirt svart tyg över som dansade längs benen och var sådär lagom klädd och bar på samma gång. Mitt hår som då inte räckte längre än till örsnibbarna hade jag lockat lite lätt och till denna kjol bar jag helt enkelt bara ett svart linne och ett av mina favorithalsband till. Din familj hade passerat rummet där jag höll till och berömt mig alldeles för mycket över hur vacker jag var. Är jag fin såhär, frågade jag dig, varpå att du svarade mig med ett axelryck och använde dig av orden "Tråkig" och "Omodern". 

Jag blev helt förkrossad.

 

 

Där jag stod och bröt ihop förstod du inte alls vad som hade hänt. När jag förklarade hur du hade gjort mig ledsen stirrade du bara tomt på mig utan att koppla vad jag menade. Du ville hämta din mamma och jag sa promt Nej, då jag inte alls visste vad jag till henne skulle säga om hon frågade mig varför jag grät. Från ingenstans dök hon upp och höll om mig i sina vänliga armar, och jag förmådde mig inte att svara henne att hennes son just förolämpat mig precis innan vi skulle iväg till en tillställning, och precis där jag stod utan någonting annat med mig att ha på mig. Till slut blev hela situationen en familjeangelägenhet och ett syskon tömde hela sin garderob för att jag skulle få låna någonting annat. Jag grät i panik då jag helst bara ville försvinna, åka hem, men där stod dom mitt framför näsan på mig och ville trösta. Dom trodde helt enkelt att det hela endast handlade om att jag inte kände mig fin -- men Varför hade dom ingen aning om. Jag bestämde mig till sist för att torka tårarna och tog på mig en klänning som hängde på en utav galgarna som burits in. Jag fick le, skratta bort det hela, och säga att allt var bra nu.

 

--

 

När jag tog en snaps tog många vid bordet gärna två. Eller tre. Gärna av de märkliga sorterna som jag själv aldrig vågade röra då jag aldrig i mitt liv ens hört talas om vad det var för någonting. Vi satt där, åt maten som hans mamma hade lagat, tillsammans med vänner från Piteå som tagit sig hit för att fira med oss. Alla var uppklädda och fina, och bortsett från berusningarna som börjat skena iväg var det trots den tidigare incidenten en riktigt fin middag. 

 

 

Plötsligt droppade det in folk från alla håll och kanter. Män i stora metal-tshirts och människor så fulla att dom knappt kunde gå. Jag tyckte att det kändes lite som ett hån där vi satt helt uppklädda medan de här människorna bara rumlade in och tog över som om det var en helt vanlig suparkväll en januarilördag. Du försvann plötsligt och jag såg dig inte mera. Tillsammans med en vän från Piteå satt vi i ett hörn, alldeles för nyktra för att känna oss trygga nog att ge oss ut bland folkhavet. Vi började fundera var ni var, men satt kvar och väntade då vi tänkte oss att ni skulle återvända till bordet snart. Tiden gick och vi tröttnade väl till sist på varandra och beslutade oss för att söka rätt på var ni var. Jag hittade dig inte, men fick veta att i källaren satt ett helt sällskap som jag inte ens hälsat på ännu, och rökte på. Mitt hjärta rusade ifrån mig och jag kände hur paniken steg i kroppen. Jag sökte med blicken längs sällskapen men såg dig ingenstans. Du, som efter alla vändor lovat mig på heder och samvete att aldrig mera röra dom där drogerna. Det skrämde mig då det för mig var alldeles främmande och otäckt, så du hade till sist lovat mig. På heder och samvete. 

Jag samlade mod ett bra tag och sa till sist att jag skulle bege mig ner för att leta efter dig.

Då stoppade dom mig.

Sa att det inte var någon bra idé.

Att jag förmodligen inte ville se.

 

 

Där jag stod och stirrade rakt ut i luften flög alla tankarna i virrvarr i mitt huvud.

Du som jag rest till för att få fira en fin nyårsafton med, också försvann du bara. Du som inte ville skämmas över mig där jag stod i min kjol och kände mig vacker, men det tyckte inte du. Du som lovat mig och du som lämnat mig vid ett bord, ensam, bland människor som det inte rörde i ryggen om jag var där eller inte, för att äntra den där källaren. Du som inte ens tänkte, som inte brydde dig. Men du hade ju lovat.

 

Jag gick aldrig ner i den där källaren.
Jag vankade fram och tillbaka, svor och var stum på samma gång. Jag såg era oroliga blickar, jag vet att ni också tyckte att det var fel och att ni tyckte synd om mig. Jag vet att ni ingenting kunde göra heller, men jag såg att ni brydde er om mig. 
Plötsligt kommer han fram till oss och frågar om vi har sett dig. Att du inte synts till på väldigt länge, och med tanke på att du har rökt på känns det lite oroväckande. Vi börjar söka efter dig, i alla rum och ute på gräsmattan. Vi letar i bilarna och jag ringer din telefon men du svarar inte. Vi frågar runt, men ingen vet. Vi börjar tro att du inte längre finns kvar i området. Då knackar någon på min axel -- dom har hittat dig.

 

 

Inne i badrummet som är låst finns du, och du vägrar att öppna. Alla försöker, men du ber dom att gå därifrån och lämna dig ifred. Jag ber dom att backa och ställer mig tätt mot dörren. Nu öppnar du dörren annars går jag härifrån och jag menar allvar, säger jag med lugn och sansad röst. Det går en stund och till sist låser du upp och jag går in. Inne i badrummet har du kräkts ner alltihopa och jag ser att du skäms. Jag vet att du har gjort fel, men som alla gånger och alla stunder med dig, så lägger jag mig. Jag sätter mig försiktigt på huk och frågar dig om du vill åka hem. Det vill du. Jag säger till dig att jag vet att du har rökt, men då säger du att du inte alls har gjort det, trots att jag kände det tydligt på din andedräkt och dina kläder. Jag tar din telefon för att ringa en taxi, och ser då i inkorgen som var öppen hur du frågat någon att ta med röka. Inte ens där bryter jag ihop. Taxin kommer och vi lämnar städandet till någon annan.

 

 

Hemma är du rädd för att dina föräldrar ska se dig i det där skicket och frågar om inte jag kan gå in före. I mitt stilla sinne tänker jag att du får skylla dig själv, men på något förbannade jävla vänster så går jag med på att hjälpa dig slippa konfrontationen med din familj. Dock var ingen var hemma, dom hade nog gått vidare till någon granne för att tända fyrverkerier. Vi går in och jag släpper av dig i din säng. Klockan är 22:30.

Nyårsnatten somnar och vaknar jag om vartannat, och jag skakar i panik och ångest. Du vaknar också, och det enda jag minns från natten är hur du försökte försäkra mig om att ingenting hade hänt, att du hade hållit vad du har lovat och att du aldrig skulle kunna göra någonting sånt mot mig.

 

 

Du stod fast vid dom orden nästan ett år efter den här kvällen.

Sen visade det sig att jag hade haft rätt hela tiden.

Den kvällen var startskottet för vad som skulle komma att bli nästan ett år av psykisk misshandel

och utnyttjande av en annan människa, och det jagar mig fortfarande. Var god sluta, jag känner mig klar nu.