Någon jag tycker om - Ida.
Juni 2010 skulle jag, min bror Simon och hans flickvän Tanja sätta oss i bilen för att köra ner till Falun. Vi skulle övernatta där för att sedan ta med Samuel på Kiss i Stockholm. Till en början hade jag varit superladdad, men när även Samuel hade fixat en biljett till sin nya flickvän Ida kände jag mig himla less. Från att det här skulle bli en fin tripp mig och mina bröder emellan så blev jag plötsligt femte hjulet, med en människa med i bilden som jag aldrig hade träffat. Utanför en Galleria i centrala Falun mötte den här tjejen upp oss och hälsar på oss för första gången. Sedan dess har jag aldrig känt att Ida med i bilden skulle vara ett problem. Snarare tvärtom.
Ida är en sån som gräver i skafferiet om hon är hungrig. Hon är sådär härligt bekväm och noga med att alla ska känna sig sedda. När min pappa av misstag råkad krasa min favoritlampa så var Ida den som kom och hade kollat upp var man kunde köpa en ny, bara för att det är någonting som faller sig naturligt för henne. Hon är tillmötesgående, men skulle aldrig instämma om hon inte håller med. Jag älskar att hon har åsikter och vi kan diskutera vilt om allt mellan himmel och jord. En annan egenskap jag tycker så himla mycket om med henne är att hon vågar erkänna när det är någonting hon inte kan eller är dålig på. Då känner jag mig så avslappnad i att kunna dela med mig om områden där mina kunskaper brister, utan att känna mig dålig eller okunnig. Det känns så logiskt och lätt när hon är med.
Samuel och Ida har en son, Liam. Pojken jag tjatat oändligt om redan. Ida är en fantastisk mamma. När jag ser hur Ida tittar på Samuel med den där blicken som aldrig skulle kunna undgå en; så mycket kärlek och så mycket respekt. När jag ser dom alla tre tillsammans tänker jag många gånger "sådär ska jag också vara, sådär vill jag också ha det". Hon har ett fantastiskt öga för inredning, design och helheter. Hon har ett skratt som alltid är hjärtligt. Hon är klok i det hon säger och har fått sin alldeles naturliga plats i vår familj. Om den stolen någon gång skulle stå tom så tror jag att vi alla skulle sörja. Ida känns, uppriktigt sagt, som den där sjunde medlemmen vi saknat men som nu återförenats med oss och hon är verkligen någon jag tycker om. Jag hoppas att hon stannar för alltid.
Ida är en sån som gräver i skafferiet om hon är hungrig. Hon är sådär härligt bekväm och noga med att alla ska känna sig sedda. När min pappa av misstag råkad krasa min favoritlampa så var Ida den som kom och hade kollat upp var man kunde köpa en ny, bara för att det är någonting som faller sig naturligt för henne. Hon är tillmötesgående, men skulle aldrig instämma om hon inte håller med. Jag älskar att hon har åsikter och vi kan diskutera vilt om allt mellan himmel och jord. En annan egenskap jag tycker så himla mycket om med henne är att hon vågar erkänna när det är någonting hon inte kan eller är dålig på. Då känner jag mig så avslappnad i att kunna dela med mig om områden där mina kunskaper brister, utan att känna mig dålig eller okunnig. Det känns så logiskt och lätt när hon är med.
Samuel och Ida har en son, Liam. Pojken jag tjatat oändligt om redan. Ida är en fantastisk mamma. När jag ser hur Ida tittar på Samuel med den där blicken som aldrig skulle kunna undgå en; så mycket kärlek och så mycket respekt. När jag ser dom alla tre tillsammans tänker jag många gånger "sådär ska jag också vara, sådär vill jag också ha det". Hon har ett fantastiskt öga för inredning, design och helheter. Hon har ett skratt som alltid är hjärtligt. Hon är klok i det hon säger och har fått sin alldeles naturliga plats i vår familj. Om den stolen någon gång skulle stå tom så tror jag att vi alla skulle sörja. Ida känns, uppriktigt sagt, som den där sjunde medlemmen vi saknat men som nu återförenats med oss och hon är verkligen någon jag tycker om. Jag hoppas att hon stannar för alltid.