Jag tror bestämt att jag dör lite. Jag har klagat lite lätt över hur lite vi har att göra på mitt jobb, men idag fick jag bannemej äta upp mina ord. Stressen och svett som rann, inte en lugn stund. Att sedan ta sig genom stan när alla slutat jobba är som att utmana döden. Att tömma en helvåningslägenhet för att sedan finna plats för att packa upp all skit på, den tar också emot lite. Men, jag försöker i lugnan ro se det där ljuset borta i tunneln någonstans. Jag menar; på fredag är Haga ett minne blott och vi bilar hem till Vilhelmina för första gången på nästan två månader.
Det känns fint.
men, nu hinner jag inte hänga här längre; jag har hört att mat bör förtäras också.
Sen sätter jag igång igen!
