Confessions.
- Jag är otroligt beroende av lypsyl. Jag tror att jag har ett i varje hörn av hemmet och ett i säkert alla väskor, just in case. När jag upptäcker att jag inte har med mig något så är det som att läpparna skrumpnar ihop till russin och ingenting vettigt blir gjort den dagen. I perioder har jag lyckats vänja av mig, men jag är alltid på't igen efter ett tag.
- När jag gick i skolan var min högsta dröm att någon skulle bli kär i mig. Jag var mycket längre än många av mina vänner och på grund av pikar från barn på skolan kände jag mig alltid ful. Jag frågade chans på folk genom hela låg- och mellanstadiet för att få bekräftelse på att jag dög. När någon sa nej gick jag in på skolans toalett och grät då allt jag ville var att någon skulle tycka om mig. Det tog upp till gymnasiet någon gång innan jag började hitta mig själv och förstå att jag faktiskt satt på bra kvalitéer jag också och dög som jag var.
Den lilla tjejen med enorma tankar i sitt huvud.
- Jag älskar kladdkakesmet. Jag tror inte ens ni förstår hur mycket jag älskar det. När jag kommer hem från jobb och skola rör jag ihop en smet direkt och äter fort innan Andreas kommer hem. Om han mot förmodan skulle komma hem så är jag jävligt snabb på att gömma bunken under soffan. Tyvärr har han börjat upptäcka den, vilket ger typ den ultimata skammen någonsin. Jag tror att det är lite på grund av den som han föreslog att vi skulle ha ett sockerfritt november... (Dag 18 nu utan socker och smet förresten)
- Jag har haft piercing i både läppen och bröstvårtan. Just det där med bröstvårtan började som ett vad med min kusin och vi gjorde det tillsammans när vi var 17-18 år gamla. Den i läppen tog jag ut 2010 och den saknar jag inte, men den i bröstvårtan önskar jag att jag inte hade tagit ut. Jag kommer faktiskt inte ihåg varför eller när jag gjorde det, men jag tyckte om den för att den var min på något sätt. Den var inte till för andra, bara mig själv. Skulle göra om det om det inte gjorde så s*tans ont.
Bild tagen precis innan jag tog ut min piercing i läppen.
- Jag har haft bullimi från slutet av högstadiet tills för två, tre år sedan. Hänger mycket ihop med punkt nummer två och det var nog en del av varför jag kunde börja släppa andra saker som jag mådde dåligt över, för nu hade jag plötsligt någonting att ta ut allting på. Jag är än idag inte frisk, men jag har lärt mig att leva med tankarna. Andreas, terapin, skolan, träningen, min familj och musiken hjälper mig att stanna på banan helt enkelt. Ibland dyker tankarna upp, men mer än så blir det inte idag vilket känns som en enorm vinst för mig. Att våga säga nej till sig själv är någonting utav det svåraste man behöver göra, men jag vet att ett fysiskt friskare jag är så mycket bättre än allt jag var under de här åren. Jag är otroligt tacksam över allt och alla jag har som gett mig de där verktygen som jag inte hade då. Jag har tidigare skrivit om detta och min ångest HÄR och HÄR.
Vad är dina hemligheter?
KRAM till dig du fina människa! Starkt av dig att lyckas komma en bit bort från sjukdomen, även om den finns kvar och spökar.