Didaktik, pedagogik, metodik - Och en sjujävla massa vetenskap.
Den här veckan har varit otroligt tung. Kurslitteratur som är näst intill obegriplig, alldeles för mycket att göra på alldeles för kort tid och långa dagar i föreläsningsform utan särskilt mycket kreativitet och praktik involverat. Såsig i huvudet är liksom bara förnamnet.
Men -- Mitt i allt detta så får man lite boost och plötsligt är man sådär nyfiket exalterad igen. Igår skulle vi alla skriva ner varsitt estetiskt/kulturellt minne vi har som betytt någonting för oss. När vi var klara skulle vi först vända oss till en andra part där vi berättade om just den här upplevelsen/erfarenheten för varandra och slutligen fick i uppgift att summera minnet med ett enda ord. Orden samlades ett efter ett på tavlan, och ju fler ord som dök upp desto mer bubblade det till i magen på mig. Tänka sig att det finns människor som tycker att konst och kultur är överflödigt nonsens, tänkte jag. Hur kan det vara nonsens (och då i synnerhet i undervisning) för en samhällsgrupp medan andra beskriver det med sådana enorma ord som vi gjorde igår? Ibland behöver man få, svart på vitt, hur fantastiskt det är och därmed få en påminnelse om varför vi gör det.
Vi har i veckan fokus på didaktik och vetenskap för lärare. Till på fredag ska jag och min kurskamrat Anton ha summerat ihop ett kapitel som handlar om skola och kön, vilket jag -- som somliga kanske redan listat ut -- inte mår särskilt dåligt över. Har suttit med näsan i boken, kollat upp källor för bredare analys, hänförts av utvecklingen och ryckt till över historiska (och även aktuella) strukturer som råder i skolmiljön. Gånger som man känner hopplöshet och en enorm motivation är några av de bästa gångerna. Saker som berör är ju faktiskt det viktigaste vi har, vare sig det är i positiv eller negativ benämning.
Men -- Mitt i allt detta så får man lite boost och plötsligt är man sådär nyfiket exalterad igen. Igår skulle vi alla skriva ner varsitt estetiskt/kulturellt minne vi har som betytt någonting för oss. När vi var klara skulle vi först vända oss till en andra part där vi berättade om just den här upplevelsen/erfarenheten för varandra och slutligen fick i uppgift att summera minnet med ett enda ord. Orden samlades ett efter ett på tavlan, och ju fler ord som dök upp desto mer bubblade det till i magen på mig. Tänka sig att det finns människor som tycker att konst och kultur är överflödigt nonsens, tänkte jag. Hur kan det vara nonsens (och då i synnerhet i undervisning) för en samhällsgrupp medan andra beskriver det med sådana enorma ord som vi gjorde igår? Ibland behöver man få, svart på vitt, hur fantastiskt det är och därmed få en påminnelse om varför vi gör det.
Vi har i veckan fokus på didaktik och vetenskap för lärare. Till på fredag ska jag och min kurskamrat Anton ha summerat ihop ett kapitel som handlar om skola och kön, vilket jag -- som somliga kanske redan listat ut -- inte mår särskilt dåligt över. Har suttit med näsan i boken, kollat upp källor för bredare analys, hänförts av utvecklingen och ryckt till över historiska (och även aktuella) strukturer som råder i skolmiljön. Gånger som man känner hopplöshet och en enorm motivation är några av de bästa gångerna. Saker som berör är ju faktiskt det viktigaste vi har, vare sig det är i positiv eller negativ benämning.