Att inte ha det så lätt ibland.

Idag skrev en vän ett blogginlägg som berörde mig ända in i benmärgen. Det var nog viktiga ord för mig, för jag känner precis likadant men har aldrig riktigt vågat skriva ner dom. Förrän nu.


Är det någon här som har fått en ångestattack?
Det har jag.
Det känns lite grann som att man ska dö. Eller ja, man tror att man ska dö. Så är det för mig i alla fall. Det första steget är det där virvlandet i magen och yrsel i huvudet som sedan övergår till en stor klump och paralyserande av min kropp. Det känns ungefär som att jag i mina tankar måste sända direktiv till varenda kroppsdel, varenda organ för att dom ska fortsätta att göra det som förutsägs av min kropp. Det suger verkligen all energi ur en att behöva tvinga benen att gå och hjärtat att slå, så efter det börjar andningen att kännas fruktansvärt tung.
Jag har fått lära mig att det enda rätta att göra under en ångestattack är att stanna kvar i den. Att vad man än gör inte ska avbryta och trots att det känns tungt så ska man fortsätta som normalt, för det är på så vis som man vinner över ångesten och förhoppningsvis dämpar den till nästa gång. För, varje gång som man lyckas stanna kvar i den så lär man kroppen att det är okej. Jag kommer inte att dö.
För er som inte känt på det här kan jag säga att det är svårt, fruktansvärt bedrövligt svårt. När andningen börjar gå över till hyperventilering och kroppen vill explodera så vill man bara långt bort, till ett hörn där man kan krypa ihop och gråta ögonen ur sig. Efteråt känner jag oftast vemod och obehag över vilken dålig människa jag är som är så svag.

 
Hela min tid i Piteå var en enda berg- och dalbana som slutade i total kollaps. Det gick upp för mig en dag då jag tillsammans med min pappa åkte skidor längs Kultsjön och jag bröt ihop fullständigt i någonting liknande som jag beskrev ovan. Det var nog där som jag bestämde mig för att jag var tvungen att flytta hem igen.
 
Under mitt första år efter hemflytten sa jag till alla att jag flyttade för att jag var skoltrött, att jag behövde en paus och att det var skönt att få göra någonting annat. Det var så inte sant. Jag var så deprimerad att attackerna kom varje vecka och jag fyllde inte upp en enda nattsömn. Musiken rörde jag inte och det enda jag kände för mig själv var avsmak. Mitt liv låg i lådor och det kändes som att jag inte hade någon alls i mitt liv som tyckte om mig. Jag menar, vem kunde tycka om mig när jag knappt stod ut med mig själv?

 
Jag kan inte komma ihåg när jag trivdes med mig själv, om jag någonsin har gjort det. Jag har alltid tagit ut mina psykiska problem på någonting väldigt självklart, någonting jag kan påverka och styra över som jag behagar -- Min kropp. Att strunta i att äta och svälta sig själv har för mig varit ett naturligt agerande när huvudet inte velat vara på min sida då fokuset flyttats från det diffusa till någonting mer konkret. För mig har det känts lätt och under många år har jag lärt mig att vara fokuserad och hitta energi trots att jag ligger på ständigt underskott. I perioder har jag hetsätit och sedan gjort mig av med det. Även om det låter både bisarrt och fullständigt idiotiskt, så har det varit ett sätt för mig att hantera allt ont i mig. Tankarna är så svåra att parera och kontrollera då dom haft en ständig makt över min självkänsla att jag börjat tycka att jag förtjänar allt det där. Jag är helt enkelt inte värd någonting bättre.
 
Det är inte lätt att prata om att man inte mår så bra. Dom som man tycker om och kan lita på kan förstås hantera det någorlunda, men det svåraste är dom andra. Det är ju fan ingen som mår bra dessa dagar och därmed blir mitt ofentliggörande ett enda cravingkalas efter uppmärksamhet. Lite så har det känts, fram tills att jag läste min väns text idag om hennes sjukdom. För det är ju precis vad det är och det är någonting jag inte förstod förut. Det är inte meningen att man ska tycka att man lika gärna skulle kunna sluta finnas och det är inte meningen att helt naturligt ska plåga sin kropp i evigheter för att man tycker att den förtjänar det.
 
Jag mår bättre nu, det gör jag, men inte alla dagar.
Jag har svårt att se mig själv utan allt det här, men jag kan se mig själv leva ett liv där jag lärt mig att hantera det. Sedan en tid tillbaka har jag faktiskt börjat svara folk när dom frågar hur det kom sig att jag flyttade från Piteå med vad som egentligen hände: Jag blev sjuk. Jag blev sjuk och var det under en lång tid innan jag fick möjligheten att flytta hem till mina fantastiska, stöttande föräldrar som hjälpte mig att påbörja mitt avståndstagande till alla mina problem. Jag hade turen att träffa en kille som jag inte alls var redo för att träffa, men hade jag inte träffat honom så hade jag förmodligen fortfarande kravlat på golvet som en desperat insekt. Jag hade turen att ha vänner som vågade ställa frågan när jag själv inte vågade prata och jag hade turen att få jobba tillsammans med barn för gav mig ett uppsving i livslust för en lång tid framöver. Jag har haft turen att få börja om i en ny stad och jag hade verkligen turen när jag kom in på en skola som fick mig att tycka om musik igen. Trots all den här turen så är jag inte helt på banan än och vet inte heller när eller om jag kommer att vara det. Allt jag vet är att jag för varje dag lär mig mer och mer om mig själv och att inte kunna prata om det aldrig kommer att ta mig framåt igen.

Så, den här texten är för mig och för alla er andra som känner er hopplösa i er instängda rustning.
Jag kommer inte säga till er att allting kommer att bli okej, men jag vill säga till er att ni gör det jävligt bra. För det är fan inte lätt, eller hur? Jag vill också säga till er att jag hoppas att den här texten, precis som Klaras text, kan få er att förstå att det finns inga fel med att prata om sin psykiska eller fysiska ohälsa. Det är precis såhär jag hoppas att det kan vara, att vi tillsammans kan lyfta det här tabulagda ämnet och faktiskt prata om det. För det är ingenting fel med det och det är absolut ingenting fel med Dig för att du känner som du känner.
Jag förstår dig och vi är många som förstår.
Nu är det bara att blicka framåt.
Ord
Carolina

Evelina. Om du visste vad glad jag är att du vågar publicera den här texten. Du är stark och modig och kommer att ge så många stöd i tanken att de inte är ensamma om att må dåligt. Jag tycker så mycket om dig och din personlighet och jag är glad över att ha fått chansen att lära känna dig. Skulle kunna skriva så mycket mer men jag känner mest att jag bara vill ge dig en stor, varm kram.

Maria

<3

Anna

Om du visste hur det här berör. Säkert inte bara mig utan massa massa andra också. Jag har själv haft panikångest, i perioder känner jag fortfarande av det men har lärt mig med åren (gymnasiet var där det började och var värst) att hantera det. När jag tog upp det med skolsyster så lugnade hon mig med orden "Det är inget fel på dig Anna, varannan till var tredje tjej i din ålder upplever det här". Först kände jag mig otroligt lättad att jag inte var ensam - och sen blev jag arg. Arg över att det här är så så vanligt att det ses som någon "normalt", något som "alla" har utan att någon reflekterar över att det kanske är det som är det stora problemet. Att ingen någonsin pratar om det öppet. Det var då jag bestämde mig för att prata om det också. Precis som du så ofantligt klokt skriver är det ibland att faktiskt våga prata om saker som helar, som hjälper en att komma framåt. Att visa att det är tungt, jäkligt tungt i perioder, men att det också är okej. Himla fint att du känner att det känns okej att öppna upp nu & jag hoppas du får en magiskt fin jul. Stor kram