evelou

 

 

Det är ju så, att en del människor blir man aldrignågonsinever trött på. Vi har pratat en del om det nu i dagarna, att det är en sådan fantastisk känsla när man umgås med människor som man vet att man kan vara sig själv med fullt ut. Umeå den här sommaren kanske kändes till en början ruggig och skrämmande, men när man då börjar komma till ro och kan umgås med vänner som trots allt är en del utav ens inre krets, som man på de senaste åren inte kunnat umgås aktivt med då dom bor i en stad lite för långt bort -- Det är en obeskrivlig känsla. Jag känner genast att Umeå kommer inte vara ett problem. Så länge som jag aktivt får träffa dom här människorna så kommer den här sommaren skena iväg i en hiskerlig fart!

Och jag menar; Imorgon åker jag till Uppsala. Om några helger åker jag till Skellefteå för att umgås med min älskade Elin. Jag vill inte vara skrytig, men jag tror baskemej att jag har det bäst i världen. Jag uppskattar varenda sekund av mitt liv just nu, och den känslan... Gud. Tacksam räcker inte ens till.