evelou

Julen passerade med buller och bång vilket gjorde nyårsfirandet rätt behagligt när vi satt tillsammans med Andreas föräldrar och den nu 96-åriga morfar Dahlgren för att välkomna det nya året. 2015 var sådär härligt och kaosigt, så som livet egentligen är i det stora hela. Våren tog kål på mig och det tärde någonting otroligt på både mig och de närmaste - Inte minst Andreas som stod bredvid och ingenting kunde göra. Han var otroligt nog ändå klippan i alla de där stormiga månaderna, så när min lediga sommar kom och passerade var vi äntligen tillbaka i det där lunket som vi var i innan allt bröt loss. Jag började på mediciner, vi flyttade till Piteå där jag nu pluggar igen och Andreas fått jobb på vårdcentral. Jag har klarat en tenta, Andreas har fått AT och livet har liksom flytit på sådär märkligt fantastiskt och bra.

Sedan Andreas kom in i bilden har mitt liv inte varit så komplicerat. Till och med när det är komplicerat är det inte det. Inte på samma sätt i alla fall. Andreas har ett lugn som jag saknar och han rår om mig på ett sätt som för mig är omöjligt att beskriva för er. Allt har helt enkelt varit, och är, tipptopp.

 

Så, nyårsafton.
När tolvslaget passerat och bubblet uppdrucket låg vi på den uppblåstbara dubbelmadrassen i vardagsrummet på nedervåningen. Jag var trött, men tittade över på Andreas och började böla som den bölgris jag är. Jag såg honom och insåg vilket jäkla människa som låg bredvid mig, hur läskigt bra han får mig att må, varje dag. Jag kände där och då att jag inte skulle kunna vara lyckligare och insåg att jag vill fortsätta att vara det varje dag i resten av det här livet. Så, jag frågade honom. Där och då, på en luftmadrass i ett vardagsrum. Klockan tre på natten och det enda ljus som fanns var några envisa raketer som fortsatte poppa.

Jag trodde att jag inte kunna vara lyckligare, men ack så fel jag hade.

När Andreas svarade Ja - Då jäklar. Där kan vi snacka lycka.

Jag kan knappt bärga mig att få fortsätta mina dagar med den här galne hanen.