Ett värdigare liv.
Visst är det märkligt att en del yrken får mer skit än andra?
Jag tillhör ett sånt yrke. Som får skit, alltså.
Äldreomsorgen.
Jag minns att jag en gång skrev ett långt, argt inlägg efter att jag hade haft ett samtal med en vän som inte bara spottade på mig som person, utan även på mina kollegor och människorna som vi hjälper. Han kastade samvetslöst ur sig vilket vidrigt yrke det var och därmed förminskade hela den samhällsgruppen som passerat pensionsålder. Problemet är att han inte är den första eller den enda, för det yrket jag jobbar med är ju trots allt ett lågstatusjobb. Ett jobb där man alltid får frågan "Men vad har du tänkt göra sedan? Du ska väl inte jobba med det här för alltid, eller?". Man får inte vilja jobba inom äldreomsorgen, det är någonting man sätts på för att kunna betala hyran och samtidigt ständigt söka sig till någonting bättre. Någonting värdigare.
Jag ska tala om en sak för er.
Jag jobbar i en ganska stor arbetsgrupp, kanske den största jag någonsin befunnit mig i. Vi jobbar inom Hemtjänst; det vill säga att vi åker hem till människor som behöver hjälp med allt ifrån de allra små vardagssysslorna till dom människorna som behöver hjälp med i stort sett allting. En del behöver bara det där lilla sociala, andra stunder är det kanske en make eller maka som vårdar sin andra hälft från hemmet men behöver avlastning för att orka. Observera också att alla dom som behöver den här hjälpen behöver den just för att dom är sjuka, för att deras kroppar eller sinne börjat ge vika. Det är ingen som har valt detta, det är bara så livet ser ut. Det har alltid fungerat så att kroppen så småningom slutar orka och det kommer även hända oss, vare sig vi vill eller inte.
En dag kommer jag att behöva den hjälpen som jag idag ger till andra. Du också.
Det är någonting häftigt med människor som jobbar inom äldreomsorgen.
Alla dom som jag har runt omkring mig dagligen är hjältar. Frågar du dom så skulle dom nog rycka på axlarna och vifta bort det, men det är verkligen sant. Man skulle kunna tänka att det är människor som fått en anställning, gör sitt jobb och får sin lön, men när man jobbar med människor funkar det inte riktigt så. I mitt jobb är jag omsluten av kollegor med stora hjärtan. Jag har aldrig någonsin mött en yrkesgrupp som så hängivet utför sitt arbete som i mitt vårdyrke. Jag ser en kollega som bytt gardiner, trots att det inte står på något papper att det ska utföras. Men det är någonting som kan göra någon glad, därför gör man det. Jag ser en kollega som tröstar en av de äldre som har sådan smärta att inga ord kan beskriva. Jag ser en kollega som alltid får någon att skratta. Jag får se anhöriga som tittar på mina kollegor med sådan respekt och tacksamhet att mitt hjärta börjar bulta i bröstet på mig. Mina kollegor gör allt och lite till, både på och utanför arbetstid, för dessa människor.
Jag känner mig förtvivlad när jag hör ord som att vårt arbete är ovärdigt och lågstatus, speciellt när jag varje dag ser människor som viger sitt liv åt att göra livet bättre för någon annan. Jag bryr mig egentligen inte om mig själv, jag är ju trots allt bara på mellanlandning. Däremot känner jag en plikt att försvara dessa varma, fantastiska människor som jag fått äran att jobba med som faktiskt - varje dag - gör en förändring. De här människorna som ser till att de äldre i vårt samhälle får vara viktiga och betydelsefulla. Det är dom som ser till att ingen ska få känna smärta eller vara ensam, för vem vill vara det?
Om fler människor får se vilket jobb dom gör (inte för att dom måste utan för att det är en självklarhet) så garanterar jag att många som tänkt i dom där fula banorna skulle svälja sina ord och applådera. För det finns ingenting på denna jord som kan få mig så stolt som vetskapen att jag får ingå i den här yrkesgruppen.
Jag får vara med och hjälpa andra att få ett värdigt liv. Så himla häftigt.