Någon jag tycker om - Mamma.

 


Min mamma. Älskade, fina mamma.
När jag träffar vänner kan jag ibland få höra "jag stötte på din mamma på Konsum idag och det var så roligt! Åh, vad jag tycker om din mamma". Dom orden gör mig glad. För det är lite så jag ser på min mamma, en person som menar sina kramar och som öppnar sin dörr för de som behöver få komma in i värmen en stund. Ibland kanske hon tar den rollen lite för ofta, och samtidigt påminner det mig om när man säger att någon är lite för snäll. Kan man vara FÖR snäll, egentligen?

När jag känner mig vilsen så ringer jag henne. Jag ringer henne när jag gjort någonting pinsamt och låtit min personlighet skena iväg. Ibland gråter jag och behöver bara få ventilera. Andra gånger är jag arg eller riktigt exalterad inför någonting som komma skall. Gemensamt är att, vad jag än känner, är mamma en av dom som jag ringer först. Nästan direkt, faktiskt. I somras när hon och pappa åkte till Turkiet en vecka kände jag mig helt olustig i hela kroppen. Lyfte telefonen några gånger, kom på att jag inte kunde ringa, la ner den igen och vankade runt. Tänk så lätt man vänjer sig vid att alltid ha någon bara ett samtal bort. 

Min mamma klär sig alltid i fina kläder och hennes plagg har alltid sprudlande färger. Hon kan prata livligt om ett recept hon har hittat och hon lagar den mest fantastiska maten. Vi brukar sjunga stämmor i bilen och hon ställer alltid upp på att spela Skip-Bo eller yatzy med mig, när ingen annan vill. Hon köper spontanpresenter bara för att hon ser någonting litet som hon vet att jag tycker om. När jag inte vet vilken väg jag ska gå så har hon alltid dom där perfekta orden som jag behöver höra. Hon är klok, min mor. Jag önskar bara att hon var lite närmare så att jag kunde få mysa i soffan med henne eller gå på en hundpromenad. Tur att hon bara är en bilfärd - eller ett telefonsamtal - bort från mig.